Transkribering
Kubaner demonstrerar mot kommunistregimen, mest omfattande protesterna i landets historia
Martin
Kubaner demonstrerar mot kommunistregimen på dusentals olika orter. Mest omfattande protesterna i landets historia. President Miguel Diaz Canel fördömer demonstranterna som kontrarevolutionärer. Men Joe Biden ger dem stöd. Ja, tydligen så pågår det stora protestaktioner på Kuba just nu. Tusentals människor ute på gatorna och demonstrerar mot regimen.
Och det här pågår i början av havanna. och har spridit sig till alla olika delar av Havana och sen alla olika delar av Kuba. Jag såg en karta med prickar och det ser ut som att i stort sett i hela landet så pågår de här protesterna. Och ytligt sett då så, vare man pratar om, vare man officiellt protesterar mot, man har lite sådana här, vad är det för slogans man har och så vidare.
Så i fokus, man kan väl på ett sätt säga att de... Det är de direkta orsakerna, saker som till exempel matbrist, att det är brist på massa varor, svårt att köpa saker, köer, blackouts i elnätet, skenande inflation och så vidare. På sätt och vis är det bara kommunism, det är en socialistisk planekonomi. Folk lider uppenbarligen av konsekvenserna och är trötta på det.
Det finns andra saker, en sak som har nämnts är att det har tydligen varit en extra varm sommar. Alltså folk har fått värmeslag, jag vet inte om man ska ta det på allvar. Men en intressant faktor är coronavirus-pandemin som Cuba hanterade genom att har ganska hårda nedstängningar och stänga gränserna så att man tog inte in turister på samma sätt som man gör i normala fall. Och turister är väldigt viktiga för att få tag på utländsk valuta.
Så att nedstängningen ledde till en brist på hårdvaluta. Och brist på hårdvaluta i sin tur gör att man har svårt att importera saker så då får man istället brist på mat, brist på medicin och en kaskad av relaterade problem. Och en annan underliggande faktor när det nämns är att Kuba har en ny politisk ledning och det här är någonting som vi har pratat om givetvis i Röde Bubbla kronikerat för inte så länge sedan gjorde vi vårt andra inslag om Miguel Díaz Canel, den första den första personen utanför familjen Castro som har styrt Kuba sedan revolutionen och hans övertagande då han tillträdde som president senast.
Men han och den nya ledningen har inte samma sorts. PONDUS, som den gamla ledningen. Så det är klart om det är liksom Fidel Castro eller åtminstone Raúl Castro och sånt där som sitter på tronen. Det är klart man tänker sig för, man passar sig kanske lite mer att protestera. Men Miguel Díaz-Canel är helt enkelt inte lika intimiderande vilket gör att människor känner sig mer fria att säga vad de tycker.
Och det verkar också som att Díaz-Canel har haft det ganska. avslaget svar på det här. Han kör samma gamla klischejer som vanligt att det är alltid USAs fel. Det är USAs ekonomiska kvävningspolitik. Det är inte helt grundlöst givetvis att säga att Kuba delvis har problem på grund av embargoen och sånt där från USA. Men de primära problemen är för oss andra saker.
Ganska ljummen reaktion på ett sätt. Och flera personer som är på plats i Kuba, som jag har sett citat från i dagarna, säger att det känns som att regimen har tappat kontrollen. Det känns inte som att de vet vad de ska göra i läget. Det känns inte som att de egentligen försöker. Det känns som att saker och ting håller på att slinka dem ur händerna.
Och det är inte en helt, om jag ska säga det historiskt sett, så är det inte en helt orealistisk idé. När sådana här kommunistiska hårdföra regimer är, när de är just hårdföra och i sitt esse, då är de ju väldigt brutala och skoningslösa. Och gör vad som än krävs för att uppnå sina mål, behålla makten och så vidare. Men mot slutet av sin bana så är det ofta så att när de väl försvinner så finns det inte så mycket energi kvar.
Det finns inte så mycket motståndskraft i regimen när demonstrationerna kommer igång. Så att när oss Tyskland... fullt till exempel. Det var en ökänt situation där det kom ganska oklara besked från ledningen och gränsvakterna visste inte riktigt vad de skulle göra och till slut så var det någon som tolkade det som att det kanske ändå är okej att öppna gränser och sen så började östtyskarna strömma in i västberlin och vice versa och plötsligt så fanns det inte östtyskarna längre. Jag blir nyfiken på Boris, vad du tror, kan det vara så att regimen på Cuba liksom har... sloknat och är på väg att tappa greppet nu?
Boris
Ja, och det kan alltså vara så. Det kan ju vara att den faktiskt hade sloknat dessförinnan, men att folk hållit sig lugna ändå av en slags... historisk fasa, håller jag på att säga. Men så kommer det här skiftet alltså i regimens ledning.
Och man börjar demonstrera på ett ställe, och man har ju, inte oviktigt, det är ju att det här med mobiltelefoner och internet till slut har fått bättre fästande än det har haft på Cuba. Och att nyheter därför förflyttar sig fortare. Det har varit fler och fler röster mellan städerna och det har gått ganska fort att få en spridning på rätt många platser i Cuba och även i huvudstaden.
Men jag tror inte man ska dra för långt gångna slutsatser ändå. Det har varit demonstrationer men trots allt så lyckades regimen upp båda slutsatserna. sina klienter som gick ut på gatorna, klubbbeväpnade. Det har varit huvudsakligen de de senaste dagarna som gett sig på, demonstranter, folk från partiledningar och kvarterskommittéer och så vidare.
Som vi pratade om ganska nyligen så är ju Kuba ett genomorganiserat samhälle. Man är övervakad ner på kvarters- och fastighetsnivå. Man har väldigt koll på folk och det är väldigt många som är beroende av regimen. Så att när människor ser ut och demonstrerar så går det alltid för regimen att uppmåla klienter, vilket man har gjort här.
Två intressanta saker som är lite svåra att värdera, det är ju att i Havanna så har ju huvudparten, demonstranterna, det är alla källor, även regimen, som kommer från de fattigaste områdena i Sverige. I Havanna, tidigare så har vi protester och sånt, alltså mindre demonstrationer som gjorts med de här stilsammar. Det har varit intellektuella och kulturfolk och så vidare som har demonstrerat.
Man har inte haft den här fattig föreorts mobiliseringen, vilket är lite intressant. Det andra är att många, jag har sett en del kommentarer från oppositioneller på Cuba och jag vet inte hur skämtsamma de är, men jag tror inte de är skämtsamma. Det är glassfrågan. Att till utan på allting annat, det är lite ont om mat, det har varit jättelänge.
Men den kubanska regimen och framförallt på grund av Fidel Castro har alltid varit noga med att ge medborgarna glass. Det här är någonting väldigt bortglömt alltså. 1966 så bestämde Fidel Castro att man skulle visa att om det var någonting som var Det som visade att socialismen på Kuba var bättre än i USA var att man skulle ge medborgarna mer och bättre glass än vad amerikanerna fick.
Man startade en glassedja och byggde en glassbar i Havana som är stor som ett jävla kvarter. Varje kuban anser att han minst en gång i sitt liv ska besöka den här Coppelia i Havana och äta ett glass. Och under sin storhetstid alltså så serverade man 50 olika sorters smaker.
Sen gick det ner till att man i några år hade 26 olika smaker. Man ska komma ihåg också att mejeriindustrin på Cuba har alltid fått prioritera glassproduktion. Det är liksom grej 1. Se till att vi har glass. Sen kan jag fördela resten av mjölken. Men i år, man är nere på tre smaker. Tre jäkla smaker. Ibland har det bara funnits en enda smak vanilj på den här stora Coppelia-gelaterian i Havana.
Och då, och jag tycker det är en rimlig tanke, då har det brunnit i huvudet på folk. Jag bor i ett skitland har de tänkt, men det har ändå funnits glass. Vad får jag nu? Dålig vaniljglass. Nej, nu räcker det. Det kan vara sådana här märkliga saker som utlöser revolutioner. Det här kan i bästa fall bli den stora glassrevolutionen. Det vore lite vackert tycker jag.
Martin
Jag är helt häpenborgis och sitter här och gapar och önskar jag hade en glass i munnen.
Boris
Martin
Boris
Det är väldigt raffinerat alltså. Det har tydligen varit vanliga smaker. Det har varit jordgubbar, vanilj och choklad. Nu när det bara varit tre smaker. Ibland har det varit vanilj, ägglikör och choklad. Men tydligen så har det funnits demonstranter som har protesterat mot bögglassarna.
Det är för att jordgubbar och choklad ska vara någon slags homosexuell signal. Då har de tyckt att nu går det för långt. Det är vanilj och sen två bögglassar. Det går bara inte. De är lite homofoba på Cuba. Så det kan ha bidragit till det hela.
Martin
Du började prata om en gigantisk glassbar med jättemånga olika sorter. Och någon gång i livet måste man ha besökt den här glassbaren. Det fick mig att tänka på en viss glassbar i Sverige som jag skulle beskriva på ett liknande sätt. Vilken då? Jag tänker på glasshaket nere i hamnen i Visby. Ja, den där! De som har den fantastiska saffransglassen som bara finns på Gotland. Jag vet inte om det är en bra glassbara men alla måste gå och käka på den där glassbara. Och det är alltid totalt fullsatt.
Boris
Ja, det är en sån plats men den här är ännu större. Det ser ut som ett rymdskäpp faktiskt. Väldigt futuristisk arkitektur.
Martin
Jag förlorade mig själv i dagdrömmar om glass. Det var ett tag sedan jag åt glass. Superintressant det här med glassrevolutioner, man vet ju aldrig vad det är som är droppen som får bägarna att lina över. Den tändande gnistan eller den släckande glassfläcken eller vad det är för någonting. Väldigt intressant faktiskt. Vad händer i Cuba om regimen faller?
Boris
Jag skulle gissa att utomlands. Om regimen faller får vi en östeuropeisk utveckling, en DDR-utveckling. Inom 36 timmar så har florida-kubanerna kommit tillbaka och med en massa amerikaner i släptåg. Alltså ett maktvakuum kommer omedelbart att fyllas av USA. Det kan man vara rätt säker på.
Martin
Det var precis det jag funderade på. Det östtyska scenariot. Men i västtysklands roll, västtyskland som kommer och sveper in och styr upp allting i östtyskland, så har man istället Florida. Florida seglar in och tar över på Cuba. På gott och på ont får man säga, men det är väl normalisering i alla fall. Cuba ligger ju, jag vet inte hur många kilometer det är, men det är ju, jag tror att det nästan är så man kan simma mellan Cuba och Florida om man inte blir uppäten av en haj eller något sånt där.
Och det har ju, det har ju varit en stor del av det här. även historiskt varit en amerikansk, det är ju ett amerikanskt bakvatten, bokstavligt talat. Och innan revolutionen så var, jag vet inte om det är rätt att säga att Kuba var en amerikansk grydstat, men det var ju sådana här städer dit amerikaner åkte för att gå på casino och ha semester och man hade massa finansiella intressen och så vidare. Så att från ett geopolitiskt perspektiv man bara ser till de geopolitiska spelarna och deras intressen och deras gravitation i regionen så känns det väl... näst intill oundvikligt att Kuva återgår till att vara ett amerikanskt bakvatten och en amerikansk lydstad.