Martin

Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv säger sig sälja 399 lösnummer per vecka enligt ansökan till myndigheten för press, radio och tv, vilket är bäst i Sverige. Enbart medlemmar och sympatisörer säljer tidningen som inte behöver rapportera de nummer som de inte fått sålt. De extra lösnumren ger extra bidrag från staten.

Vi pratade om att en mängd nya medier har migrerat på den här veckan. från den alternativa till den statligt finansierade mediesfären. Så Samhällsnytt och SvebTV slår sina påsar ihop med nya tider och ska nu bygga ett tv-hus, ett sverigevänligt tv-hus finansierat av skattepengar.

Det är ungefär som SVT, fast sverigevänligt. Och ändå så är de sverigvänliga medierna totalamatörer på det här området om man jämför med vänstern. Vi pratade förra gången om etc. att säga vad man vill om Joni Ehrenberg etc. De är i alla fall rätt rutinerade duktiga på att mjölka presstödspengar. Och en annan grupp som är väldigt duktiga är Offensiv, den trotskistiska tidningen Offensiv.

Det är då det är viss förvirring i den här artikeln. Vi har tillfälligt så bedömts de som syndikalister. Mm. Det kan ju ha hänt något med offensiv som jag hade koll på de senaste, men jag tror inte att de har gått så långt att man blivit syndikalister. Om vi ska säga något om offensiv då, jag är lite ringrostig på det historiska men det finns en väldigt spännande historia här bakom den här tidningen. Offensiv startades på 70-talet som en förgrening av en brittisk tidning som hette som heter Militant och det är en trotskistisk gruppering som jobbade som en tristisk grupp i det brittiska Labour-partiet.

Det vill säga, en trism betyder att man jobbar inuti en annan organisation, ofta under falsk flagg. Så att man är mer radikal än moderorganisationen, men man liksom, man bäddar in sig i en socialdemokratisk organisation men bedriver en mer revolutionär kommunistisk tendens inom den. Och det här fanns då militant som jobbade i Labour i Storbritannien och de åkte på studiebesök till Sverige och på så sätt så startade man upp en parallell verksamhet i Sverige som hette Offensiv.

Och Offensiv var då en tristisk, trotskistisk organisation som jobbade inom Socialdemokraterna och framförallt inom SSU. Och det här var under 70-talet, början av 80-talet och sånt där. Men i den här vevan så blev, militärmovementen tror jag började på 60-talet, för 1970-talet kom något i Sverige offensivt. Men de blev liksom avslöjade. Och de blev utkastade från socialdemokratin, från både Labour och SAP i Sverige, i den legendariska trottejakten som pågick en bit in på 80-talet.

Och som man än idag sjunger sånger om bland initierade personer. Min favorit är en version av Ove Törnqvists varmkorv-boogie som går så här Det stod en offensivare på våra torg Han målade tidningarna svarta för han hade sorg Han hade hacka i nacken, han hade hacka i nacken Det är lite trotskistiskt internt skönt där, för det sägs ju att Trotski själv blev mördad av en stalinistisk agent genom att de hög en ishacka igenom.

Att hacka trotte är en term som används då när man ska röka ut de infiltrerande entristerna. Ja, så efter det att de kastades ut så blev det en del förändringar som militant i Storbritannien och även offensiv i Sverige övergav den entristiska strategin och bildade istället partier. I Storbritannien bildar man Socialist Party och i Sverige bildar man på det rättvisa partiet Socialisterna.

Och Offensiv byter slogan från Marxistisk tidning inom arbetarrörelsen till Marxistisk tidning för arbetarrörelsen. Jag har lite specialkunskap om det här därför att en av mina mest uppseendeväckande ungdomssynder som jag refererar till då och då i Råd i Bubbla är att jag under ett par år, jag var ganska ung, jag var tonåring, men under ett par år så var jag aktiv i SSU.

Men det som är lite intressant är att jag var en del av den här, en trotskistisk gruppering som fortfarande var en trister. Så att det var den grenen av den här samma rörelse. som fortsatte jobba entristiskt när offensiv kastades ut. Så vissa lämnade och startade så småningom då rättvisa partit Socialisterna efter några iterationer. Andra stannade kvar och gick ännu djupare undercover.

Och det var då, för de som eventuellt intresserade sig av de här sakerna, det var, kan man säga, Ted Grant-fraktionen. Ted Grant var den viktigaste ledaren inom militant. Och han höll fast vid entrismen, vilket gjorde att han blev utkastad. Och det här var en splittring som ägde rum 1991. Ted Grant och Alan Woods, de ledande intellektuella profilerna där, de startar en egen tidning och en egen splittring av den fjärde internationalen som det heter, de trotskistiska internationella organisationerna.

Det finns 20 olika organisationer. 20 olika fjärdeinternationaler. Så det var en splittring då mellan Committee for a Workers International respektive Committee for a Marxist International. Men den stora stötestelen då är hur man ska jobba entristiskt eller om man ska bygga egna partier. Och givetvis då så är det en korrekt uppfattning då att det är degenererat och kontrarevolutionärt att splittra arbetarklassen genom att skapa diverse irrelevanta.

små partier. Den korrekta strategin är att framförallt fokusera på ideologisk skolning av kader vars uppgift är att finnas inbäddade i arbetarklassens traditionella organisationer. Därför att när samhället kommer till ett revolutionärt läge så kommer arbetarklassen att söka sig till sina traditionella massorganisationer, det vill säga Labour i Storbritannien och Socialdemokraterna i Sverige.

Men de kommer att vara ideologiskt ofokuserade. Och då måste man ha ortodoxa marxistiska kadrer inom socialdemokratin för att fånga upp den här revolutionära energin och konvertera det till en faktisk revolution. Men den måste börja inom den traditionella massorganisationen. Det är den korrekta ortodoxa trotskistiska entristiska positionen.

Så att offensiv, de här usla avfällningar, de är inte längre ortodoxa trotskister utan de har fallit för det här. Småborgliga, den här myten om aktivism och springa runt och ha småpartier som aldrig kommer åstadkomma någonting och så vidare. Jag spår du lite grann i mitt gamla hat mot offensiv som växt upp här och avfällningarna, högra vikarna. Men gav vi en någorlunda sammanfattning av offensivs bakgrund Boris?

Boris

Ja, den var väldigt väldigt bra. Ska man väl kanske säga att de offensiva är ju trots att ett konstigt gäng, jag har aldrig mött någon som jag tycker är riktigt viss där. I något avseende så är det en av de få vänsterorganisationer som har haft med sina mått, med alla extremistmått, mätta anställda framgångar i valen.

Så sent som 2010 var det så hade de ju flera kommunala mandat i Umeå, jag tror de hade tre där. I Luleå hade de också flera kommunala mandat och i Haninge. Nu har de bara kvar dem i Luleå tror jag efter det senaste valet. Men det är ändå liksom lite...

Martin

De hade en splittring i Umeå också tror jag.

Boris

Ja, exakt. Där hoppade något gäng och de kallar sig fortfarande Rättvisepartiet Socialisterna men de lade till någonting. Rättvisepartiet Socialisterna, förbröd och billig bensin, jag vet inte, någonting sånt. Det gick ju inte så bra.

Martin

Trotskister är bra på norrolika saker. Dels är de bra på att ge den korrekta uttolkningen av Karl Marx. Men de är också bra på splittringar. De är otroligt bra på att splittra sina organisationer gång på gång. Och det vi ska komma till med själva ämnet här, de är oerhört bra på att sälja tidningar. De är oerhört bra på att göra tidningar och sälja tidningar. Alla som vet någonting om trottar vet att det här är det.

Det här är oerhört centralt och viktigt för trotskister. Så vi har en liten skandal här kring pressdödet eller offensivt. De har fått pressdöd länge och det är viktig i deras strategi och så vidare. Men nu finns det tvivel kring deras siffror angående hur många lösnummer de säljer. Och det finns då, i ungefärliga siffror kan man säga att de uppger att de säljer 400 lösnummer i veckan.

Jag tror att de har en 2000 prenumeranter och det är de som säljer 400 lösnummer. Och om de inte hade sålt de där 400 lösnummerna så hade de fått 600 000 mindre och sånt där. Så de hamnar precis över gränsen tack vare de här lösnummerna. Och eventuellt då så, ja jag ska inte gå in på alla bokföringstekniska detaljer, men ett roligt exempel som är lättare att resonera kring är att de jämför den här artikeln med Sydsvenska Dagbladet.

Som är en mainstream-tidning, stor tidning, skånsk tidning eller malmö-tidning kanske man kan säga. Och de säljer också. 400 lösnummer per utgåva. Och då är frågan, är det verkligen rimligt att säga att offensiv säljer lika många lösnummer varje vecka, 400 i veckan, som sydsvenskan som inte säljs av galna trottar på gatan, utan på affärer och kiosker och tidningsbutiker och sånt.

Och här är jag, jag väntar med spänning på att höra dina kommentarer Boris, men jag vill bara kanske ge lite grann ett, även om jag då känner mig instinktivt motvilja mot, mot offensiv, det nya offensiv efter den tragiska splittringen. Så vill jag ändå kanske lite grann vara jävla sadokat här och säga att för det första så är trottar jäkligt bra på att sälja tidningar. Det är i stort sett det enda de gör förutom att läsa Marx och Trotsky och splittra sina organisationer. Resten av all sin tid ägnar de åt att sälja tidningar. Man brukar säga att om det finns två trotskister i en stad så finns det tre trotskistiska tidningar.

Boris

Och ett teoretiskt magasin.

Martin

Ja, det skulle absolut inte vara överraskande om det visade sig att den grupp som var bäst på att sälja tidningar i ett land var trottar. Tvärtom. Och sen tror jag också att de säljer säkert mycket lösnummer till andra trottar. Så om det gick ut en order från partiledningen, från kadern, att nu ska vi alla köpa lösnummer för att få upp statistiken. Det tror jag absolut om. de skulle kunna göra det. Så visst du har din prenumeration, köp ett nummer till och ge bort till en arbetare som behöver övertygas om det är sanna revolutionära läran.

Sen det här med Sydsvenskan, det är en intressant jämförelse men Offensiv är ju en bredare tidning än Sydsvenskan. Den riktar sig ju till hela Sverige, inte bara till Skåne. Så det är ju en stor begränsning som Sydsvenskan har. Så att 400 i hela landet mot 400 i Skåne, det är inte riktigt rättvis jämförelse. Offensiv är en progressiv tidning som verkar för folklertalets intresse.

Medan Sydsvenskan är en dekadent kapitalistisk tidning för borgarbrackor. Och som bekant i arbetarklassen mycket större än borgarklassen. Det var mitt lilla försvarstal för Offensiv Boris. Vad tror du om den här härvan?

Boris

Jag tror... Alltså... Det ligger på sätt och vis en hel del i ditt jävla advokatframställande. För att jag känner till de här människorna. Det ligger väldigt mycket där det säger om fanatismen. Och först när jag läste den här lite snabbt så tänkte jag vilka jäkla skojare. Men sen tänkte jag efter liksom 400 lösnummer i veckan.

Och 100 aktivister. Och så tänker man på de aktivister jag känner där. Nemas Problemas. Jag kan tänka mig att man säljer fler också. Det innebär att du tar med dig fyra, per huvud i snitt skulle sälja fyra tidningar. Ta med till universitetet eller till verkstaden, till skolan. Det gör de. Det som kännetecknar en offensivare, det är ju jämnt att de har en rolig tidningare med sig.

Du får ju aldrig vara ifred för dem. Exakt. Och de är ju som flugor på demonstrationer och sånt. Alltså minsta... Samlas det åtta svartmuskiga människor i ett hörn så kutar de ju dit och kollar. Är det D-man på gång? Offensiv, måste ni läsa. Så att jag håller inte alls för otroligt det här.

Martin

Jag fick just en liten påpekande här från BBS om att Sydsvenskan säljer samma antal per utgåva. Du ser för Sydsvenskan så är det 400 per dag, för offensiv är det 400 per vecka. Tack Jonas för det påpekandet. Det kastar ju ytterligare lite andljus ur saken. Det är väldigt svårt att jämföra på det sättet tycker jag. Mm. Ja, det är inte det jag tror att Offensiv aldrig skulle fuska med sina siffror.

Men samtidigt kan jag känna att Nya Dagbladet här kanske inte riktigt har koll på vad de skriver om. Särskilt med att de skriver här om att ehm, Hittills har MPRT alltså inte utrett hur syndikalisterna med sporadiska torgbord på stan kan toppa försäljningssiffror från blablablabla Om de var syndikalister skulle jag säga fine, det här är rakt av fusk, det finns ingen chans att de har sålt sina tidningar.

Men givet att de är trottar, om än inte ortodoxa trottar utan mer avfällningar, så skulle jag ändå säga att jag skulle ge dem benefit of the doubt. Sen finns det ju också en annan aspekt av det här också. Det är att Nya Dagbladet, vart artikel vi läser just nu, är ju en nättidning med rötterna i den nationella rörelsen.

vars förgreningar och splittringar och tidningar och så vidare är nästan lika förvirrande som på den marxistiska scenen. Jag önskar att jag kunde ge en detaljerad reagering för alla organisationer och splittringar som har föregått Nya Dagbladet, men jag vet bara att de kommer från den nationella sidan. Det står i den här artikeln till och med att Nya Dagbladet nyligen sökte pressstöd, men blev nekade.

Så att de säger nästan rakt ut att de är... Att de är bittra över den saken. Och man kan ju förstå, Samnit fick pressstöd, Svebbtv fick pressstöd, och Nya Tider har fått pressstöd som tidigare. Men Nya Dagbladet har fortfarande inte fått suga på statens tuttel. De har fortfarande inte fått de här härliga skattepengarna som de så gärna vill ha. Och det här är väl deras reaktion helt enkelt, att vara arga och skrika över att trottetidningen får pengar.

Boris

Ja men det tror jag spelar jättestor roll. Vad då har de fått då, inte vi som helst. Har en mycket bättre politik. Samtidigt så är det här också en påminnelse om det vi alltid pratar om, alltså det är oerhört bra. Det är demoraliserande för manskapet i organisationen. När en ledning hela tiden måste säga att jag måste sälja 42 tidningar till den här veckan annars riskerar vi prästdödet.

Alltså det är... Det här tror jag skapar en sån här mental rubbning i aktivisternas huvuden. Man sitter på möten och diskuterar Marx, Lenin, maktövertagandet och så avslutar, vi ska ta över världen till slut. Och så avslutas möten med någon säger han. Och så måste vi sälja 42 tidningar till annars får vi inte pressnät. Alltså det där är en total anti-klimax.

Martin

Ja, en riktig kommunistisk kader finansierar sig på ett annat sätt. De som är hårda. De lever inte på pressstöd, de brukar ha ganska saftiga medelsuppgifter. Det brukar vara procent på medlemmarnas inkomster, tionde eller motsvarande, som ska betalas in till organisationen. Det är den riktiga modellen om man har riktig kader. Men det har givetvis inte börjat brackorna i RS längre.

Boris

Nej, de måste ha gått ifrån detta, gissa, eftersom de verkar så beroende av pressstöd. Men jag vet att Socialdemokraterna hade... 10%-regeln länge. Det är inte av någon kvar den. Magisterna hade minst 10%.

Martin

Så var det i den organisationen som jag var med i. Jag var så liten då så jag hade inga inkomster för jag gick på högstadiet. Så var det, man skulle betala procent av sin inkomst och även jag tror jag förväntades betala någon procent av de pyttesmå inkomsterna som jag hade. Men det gjorde att man hade en helt annan sorts ekonomi. och man hade pengar för att ge ut tidningar och så vidare. Behövde inte göra vinst på det.

Tidningen var inte till för att vara en kassako som det är för de här pressstödsorganisationerna. Ja, vi tyvärr får fortsätta vår följetång om pressstöd, de små förmenta alternativa grupperingar som nu ska livnöra sig av skattepengar. Vi får återkomma till det.

Boris

Vi kommer åter, de här kan ju splittras så mycket som helst så att vi kommer alltid att kunna. och kronikerar deras utveckling och tigande efterprästad.