Martin

Soyla Sahar, Turkiets politiska strategier där man ämnar återta tidigare kontrollerade landområden och avvisar västerländskt inflytande till förmån för islamiskt medvetande visar på neo-ottomanska drömmar där Turkiet står som ett nav i globalt islamiskt uppvaknande. Vi pratade för några veckor sedan i Råd i Bubbla om hur det moderna Turkiet bildades genom Lausanne-avtalet efter första världskriget där Turkiets nuvarande gränser sattes och hur Turkiet nu försöker bryta upp från den ordningen och ogiltigförklara det avtalet och så vidare.

Det här diskussionerna knyter an direkt till det vi pratade om då. Turkiet kan ju... Det kan ju framstå nu som ett stort land, ett stort och mäktigt och växande land, men det är Turkiet, en skugga av den stadsbildning som föregick det moderna Turkiet, alltså det ottomanska imperiet. Ett imperium som var den islamiska världens nav och spets i århundraden.

Osman den första som gav namn till den ottomanska imperien. Han levde på 1200-talet tror jag. Och ända sedan dess så har vi... Ja, man kan tycka att Turkiet känns som ett hot idag för oss andra i Europa. Men det är såklart en västanfläkt mot hur det har varit historiskt under de senaste 700 åren. Då vi har levt i skräck för den turkiska invasionen och islamiseringen.

Och den stad som jag bor i för tillfället, Budapest, var under turkisk kontroll i mer än 100 år. Och det var nära att de tog även vin och hade vin fallit så man vill knappt ens tänka på vad som hade kunnat hända där uppe. Vi har också pratat om, då och då i Radio Bubbla, jag har ju förtjust George Friedman och hans geopolitiska teorier.

Jag brukar ofta referera dem och han har skrivit en del om Turkiets geopolitiska öde. Det vill säga att Turkiet har en sorts inbyggd politisk ambition i deras geografi och historia att expandera och använda sin centrala position, alltså sin geografiska position vid båtspåren, knytpunkten mellan Europa och Asien och så vidare.

Att använda den positionen för att förena den islamiska världen och på det sättet expandera. Och de senaste hundra åren ungefär har det varit ett undantag från det här. Ottomanska riket fick väldigt mycket stryk i första världskriget och sen dess har man liksom slickat sina sår, bidrat sin tid och byggt upp nya krafter.