Martin

Mer än 80% av brittiska kulturarbetare säger att kollegor riskerar bli utfrysta om de yppar kontroversiella åsikter. 70% avstår från att kritisera sina finansiärer och 40% uppger sig ha varit föremål för påtryckningar att tiga, enligt undersökning gjord av branschpublicationen Arts Professional.

Jag vet inte exakt vad Arts Professional är för typ av organisation eller publikation. Jag förstår inte att det kanske är någon typ av organisation. Fackförening för människor med chefspositioner inom den brittiska kultursektorn. Något åt det hållet. De har i alla fall gjort en enkätundersökning där mer än 500 kulturarbetare har deltagit.

De har både svarat på enkla enkätfrågor och skrivit längre förklaringar av sin situation. Sammanlagt har de fått in ungefär 60 000 ord om olika erfarenheter. som folk har när de försöker navigera kontroversiella åsikter, tvång på arbetsplatsen eller i relation med BF-finansiärer. Och det är en ganska entydig bild som målas upp då, där alltså 80% säger att om man...

Om man yttrar kontroversiella åsikter så riskerar man att bli professionellt utfryst och inte kunna jobba mer. Det är ironiskt nog så säger 90% av de som svarar, säger att kultursektorn har ett ansvar att använda sina unika talanger för att tala om saker som spelar roll oavsett de potentiella konsekvenserna. Men i praktiken så är alla överens om att det går inte att göra det, man törs inte.

Och som sagt då, det är 70% som säger att de... att de inte skulle kritisera en av sina finansiärer. Och hela 40 procent, det är ganska många då, säger att de har fått påtryckningar för att hålla tyst om ett eller annat av sina finansiärer eller andra personer som har makt över dem i kultursektorn. Jag har några olika frågor kring det här, Boris, men till att börja med, det här är ju Storbritannien. Tror du det är bättre eller sämre i Sverige? På vilket sätt skulle siffrorna vara annorlunda i Sverige?

Boris

Nej, det här är någonting som kännetecknar det mentala tillståndet hos nästintill alla av de övertriffs- och verksamma kultursektorn i västvärlden. Jag tror man måste söka sig åt ett mer grundläggande plan. Jag har inte så mycket att göra med det. Med politik och om man är beredd att böjas eller inte för påtryckningar från politiker eller från privata finansiärer.

Jag vill nog hävda att det är de felmäntala beskaffenheterna hos de flesta som ägnar sig åt kultur tyvärr. Ett bra exempel har de ju själva levererat under mitorörelsen. Alltså vad man än säger om den så... Det intressanta är egentligen inte antalet övergrepp utan den bevisade tystnaden som har varit där i årtionden.

Alltså att nu kommer folk fram och ja visst det här har vi aldrig vetat och så vidare. Nu pratar alla om det. Och innebär att i årtionden har man sett övergrepp. Men man har inte vågat säga någonting. Jag tror att fegheten, alltså... Vi har fått en rekrytering till kultursektorn som gör att den består av oavsett typ av kultur som utövas.

av människor som egentligen inte drivs av viljan att skildra verkligheten eller en stor idé utan de drivs av viljan att synas själva och höra så vi uppskattar det omtyckta de har inte tidigare generationers mer ursprungliga drivkraft att jag skiter i vad folk tycker det här är bra nu skriver jag eller målar det jag vill ni kan fara åt helvete Det är det som behövs för att man ska få en levande bra kultur.

Samtidigt tar sig dessa fega människor rätten att hävda att vi måste få säga och leva och göra vad vi vill. Vi ska göra det på er bekostnad, vare sig ni är finansiärer eller statlig myndighet. Det är för att vi har någonting att berätta. Det är bara vi som kan avstödja sanningen. Det kan de ju inte. Jag läste häromdagen om en av dem, alltså Peter Englund i Svenska Akademin.

Det kryper fram i skildringarna, bland annat i Matilda Gustafs hans klubb, att Peter Englunds fru brukar delta på middagarna. Men så blev hon antastad av Jean Claude och vägrade gå på middagar och mer tillställningar. Vad tror du Peter, englund söker upp honom och ger honom ett kockstryk?

Martin

Gjorde han inte det?

Boris

Nej, han fortsätter givetvis att gå utan flugan. Sen efteråt, årtal efteråt talar vi om, så tillhör han de som är cheporn och är mitt okorrekt att göra det. Peter Englund är för mig den här typen av ryggrövstöldskväk som inte ens kan skydda sin egen flug.

Jag omstår med det för att han sitter i en ekonomi-akademi. Du får stanna hemma då så går jag. Och sen denna nespropp så dyker han upp nu i direktionen av Hanke och säger att det här är oanständigt och omoraliskt. Han har ju förbrukat sin rätt för all evighet att yttras i en enda fråga.

Och han är för mig en symbol för den grundläggande mentaliteten hos väldigt många kulturarbetare, de allra flesta. Oavsett område. Och i Sverige så har vi inte privata finansierare, annat än i mycket, mycket liten utsträckning. Alldeles för lite. Och istället så är det ju staten och kommuner och landsting som står för kulorna. Och det är därför vi inte har så jäkla mycket gnäll från svenska kulturarbetare.

Utan enda gången man hör de gnällar nu för tiden är när man skär lite i anslagen. Då är det liksom oj världen kommer att gå under. Eller när SD fått någon position i någon kommun och tycker att vi kanske inte ska ha. Mänskonst och blodiga tamponger på väggarna, det är inte världens mest uppbyggda grejer. Då blir det ett jäkla liv, det rör sig kanske om två kommuner i det nu läget där det är zonalhugg på tapeten.

Och direkt blir det fria ordet fotat i Sverige, det är liksom idioter. Allt som gör att de som ägnar sig åt kultur i någon form ställs på gatorna för att börja om tycker jag är bra.

Martin

De här finansiärerna som det pratas om, alltså finansiärerna som 70% avstår från att kritisera och som med 40% avfall har gjort påtryckning och så vidare. De finansiärerna, jag vet inte exakt hur det är i Storbritannien, men i Sverige så är det nästan enbart staten, det är nästan enbart skattepengar som finansierar kulturverksamhet. Jag vet inte vad procentsatsen är men det är ju definitivt mer än 90%, kanske 95, 99% och sånt där.

Det innebär att 70% eller förmodligen mer i Sverige av alla kvaliteter. kulturarbetare avstår från att kritisera staten. Ingen som helst kritik. kan framföras mot politiker, utom möjligen då om de ska dra ner på kulturanslagen. Och det här är människor som har en tämligen hög svansföring och ett av deras överenssta argument är givetvis att de säger sanningen även när det är kontroversiellt och de utmanar makten och så vidare.

Boris

Helt otroligt. Ja visst, men det enda de kämpar för nu det är ju liksom mot rasism och förrätten att vara kvinna. Det var ungefär de två stora frågorna för kärnsökulturarbetare. Problemet i Sverige är att de kapitalstarka och borgerliga- -och de som har pengar där, inte är särdeles kulturellt intresserade.

När de nån gång ger sig in på den kulturella arenan- -...så gör de det med en mindre världskomplex verkar det vara. När de ställer sig inför kärnsökning... Men här har ni pengarna. Vi sponsrar det här projektet. De vågar inte... De har ingen egen ståndpunkt. Den svenska borgerligheten är för obildad för att driva kulturpolitik.

Det är ju sympatiskt att FD talar om en mer nationellt inriktad kulturpolitik. Men de är ju för kunskapslösa för att driva sånt också. Så läget är miserabelt och därför tror jag på C.D. Brunberg.

Martin

Bara lägg ner skiten så vi kan börja om helt enkelt. Vad har han ens att förlora? Vad kan han möjligen förlora? Han är en enormt uppuren, firad person. I finkulturella kretsar, som akademi, men även populär. Han är ju folkkär och har varit det i årtionden.

Hans böcker, hans populärhistoriska böcker, de måste ju ha sålt så mycket att han är stenrik. Och han av alla människor kan alltså inte kosta på sig att försvara sin fru mot sexuell övergrip.

Boris

Nej, men det jag menar är att det ligger i den mentala strukturen. De har det inte i sig helt enkelt. Alltså hade han varit en normal människa hade han tagit eno i nackskinnet och kastat ut det från jävla fönstret. Och hade en bit av en folkhjälte när han berättat vad han är för. Men de har det inte i sig. Det finns inte i deras föreställning så här helt enkelt.