Martin

Två ryska militärflygplan av typerna Ilyushin Il-62 och Antonov An-124 landar i Caracas. Vittnesuppgifter hävdar förekomst av 100 soldater och tonvis med materiel. Moskva avstår från att kommentera situationen. Situationen i Venezuela har fortsatt att bli allt värre rent materiellt sett och Jag är inte helt säker på vad vi var i den här historien när vi pratade om det sist i Råd i Bubbla, men det var några månader sedan.

Låt oss bara nämna att... Den här konflikten som finns mellan Venezuelas president Nicolas Maduro och hans utmanare Juan Guaidó som har utropat sig själv till president och blivit utnämnd till president av nationalförsamlingen. Den har fortsatt och intensifierats. Som sagt, situationen i Venezuela har blivit sämre.

Bland annat har man haft mycket omfattande problem med strömavbrott, vilket gjort att stora delar av landet har varit helt utan ström, inklusive kritiska funktioner av olika slag. Så det är riktigt svårt för människor att klara sig utan. För den som vill läsa mer så finns det några länkar i Latinamerikavdelningen, bland annat den som handlar om att den venezuelanska regeringen har bordrat skolor, företag och offentliga institutioner att fortsätta hålla stängt.

Samma länk kan man även läsa om det regeringsvänliga motorcykelgänget Kollektivos som patrullerar gatorna på nätterna för att förhindra att plundringsvågor bryter ut. Samtidigt så sker en militär upptrappning. Bland annat så har vi en annan länk. som vi har på bullern som vi inte pratat om i radion som handlar om att luftvärnsrobotar placeras ut i Venuzeela där man uppenbarligen då får man anta anticipera någon typ av ganska avancerad attack från utsidan.

Nu har vi det också uppgifter om att Ryssland ger sig in i leken och det som hänt dessförinnan är ju att USA har trappat upp sin retorik Det var anmärkningsvärt mycket. Inte minst så har ju John Bolton i USA varit ute och vevat i flera månader nu och sagt att Nikolaus Maduro måste bort.

Den venezuelanska oljesektorn måste öppnas upp för amerikanska företag. Han har varit häpnasväckande klarspråkig kan man säga kring de frågorna. De brukar ju inte vara så tydliga med sina ekonomiska motiv och att det handlar om olja och så vidare. Men det har Bolton sagt. Han har också sagt att inga alternativ är uteslutna. All options are on the table.

Militärmateriel och åtminstone en hög militär dignitär. Och ryssarna och venezolanerna säger att det här är en del av ett pågående militärsamarbete som man intensifierar. Man har haft en stor militärövning i Venezuela bland annat på senaste. Men det är svårt att inte se det här ljuset av att USA lägger mer och mer tryck på Venezuela och försöker pressa fram ett regimeskifte.

Och försöker få bort Niklas Maduro och ersätta honom med USA. sin kandidat som USA föredrar, Sean Goyde. Det är inte utan att man får lite sådana här kalla kriget-risningar. Det är en konfrontation mellan USA och Ryssland i ett land som är nära allierat med Ryssland men som ligger ganska geografiskt nära USA.

Man får lite sådana här kubakrisvibrar nästan. Och definitivt har det sett ut som om amerikanerna... försöker se på en sån här klassisk amerikansk kupp i Centralamerika och Latinamerika. Jag vet inte exakt hur många de har gjort, men det är ganska ofta som de har skickat in CIA och förberett och diplomatiska påtryckningar för att få till ett regimeskifte. Oftast att tillsätta någon USA-lojal.

militärbackad stark man. Och nu verkar ryssarna göra vissa motdrag. Det måste ju bli åtminstone lite svårare för amerikanerna att gå in med någon typ av militär eller paramilitär insatser om Ryssland har en tydlig militär närvaro. Vad tror du Tobias? Är jag överdrivet exalterad här? Eller kan det vara så här som tredje världskriget börjar?

Tobias

Om man ser det rent militärt så förmår väl inte de här styrkorna som Ryssland har skickat dit bidra med särskilt mycket. till eller från, men det är naturligtvis symboliskt väldigt viktigt. Det höjer ju politiskt priset väldigt mycket för att amerikanerna att göra en insats så det ökar naturligtvis spänningarna rätt mycket. Så är det ju.

Martin

Jag tycker den här typen av situationer är lite knepiga. Man försöker bilda sin åsikt. I mitt fall känner jag att det är nästan lite grann mitt jobb att ha en åsikt om sådana här saker, rätt eller fel. Å ena sidan så är det svårt att inte jubla när en kommunistdiktator är på fallrepen och är på väg att falla, vilket jag ändå tror att Maduro är. Vi har ju pratat mycket om Venezuelas och de Bubblas historia, pratat mycket om Chavez och Nicolás Maduro som har kommit efter honom.

Vi har väl... Vi har väl nästan ingenting gott att säga om Nicolás Maduro. Det skulle vara att säga att han har ett eget radioprogram, att han är en entusiastisk radioman, radiopratare. Även om det är framförallt musik i hans faller, så man har ett sånt här... Vad heter det nu? Dansen som de dansar. Han har ett sånt radioprogram i alla fall, där han spelar sån musik och... Alla vänsterländska tanter tycker det är så mysigt när Maduro... Dansar i radion.

Men jag vill ta ingenting gott att säga om honom. Och jag känner ändå viss sympati med det venezuelanska folket. Jag önskar att de slapp leva under en snäll socialist kultur, att de fick tillgång till lite mer marknadsekonomi och att de inte började vara så fattiga så att de behövde äta sina husdjur och sådana saker som de håller på med just nu. Men å andra sidan.

Så är det ju totalt förjävligt att USA anser sig ha rätt att styra och ställa i andra länder. Och det här är som ett mönster som vi har sett... Ja, enkelt uttryckt, så länge USA har existerat så har de pålagts i andra länders anelägenheter. Och de har gjort det över hela jäkla planeterna. Så det finns väl inte ett hörn av den här planeten där USA inte har haft sina kloffingriga tentakler.

Vad det gäller just Latinamerika så kallas det väl för Monroe-doktrinen. Som en enkelt uttryck kan sammanfatta som att USA deklarerar att Latinamerika är USAs bakgård. Vad som än händer på de amerikanska kontinenterna så anser sig USA ha rätt att ingripa och ingen annan global makt ska få etablera sig i den västra hemisfären.

Så att å ena sidan så vill man, jag kan också tycka att det finns rimlighet. är att man intervinerar utifrån kanske på något sätt. Det är inte helt orimligt att man hjälper venezuelanska folk att bli kvitt en riktigt dålig ledare. Men å andra sidan så är det kanske den mest destruktiva kraften i politiken. på planeten Jorden under de senaste 200 åren, den amerikanska diplomatiska och militära interventionen för att styra andra länder. Kan du hjälpa mig Tobias att utröna här, vad är den sanna, motsägelsefria och renlärdiga positionen?

Tobias

Jag har själv funderat rätt mycket på det här och det är en fråga som nästan ger mig huvudvärk. Att betrakta amerikansk utrikespolitik är på många sätt som att betrakta ett dubbelexponerat foto tycker jag. För du har flera helt motstridiga bilder som dessutom ofta är samma samtidigt. Du har naturligtvis vänsterns narrativ om det onda högerimperiet i USA.

Och så har du det mer reaktionära narrativet om USA som en progressiv världspolis som snarare främjar en global vänsteragenda. Och sen har du det neokonservativa narrativet om ett USA som är alldeles för vekt och gör alldeles för lite. Och alla de här rymmer sanning i någon mån. Vänstern har rätt från sin synvinkel att USA både hjälpte Pinochet och samarbetade med Sydafrika under kalla kriget.

Högern har rätt i att USA har främjat en global, progressiv vänsteragenda. Och de neokonservativa har faktiskt en poäng i att man i många fall säkert hade kunnat stoppa kommunistiska tragedier om man bara hade varit mer brutal från början. James Burnham hade rätt mycket intressant att säga om det här. Han var ju visserligen själv neokonservativ och komplett med traditionsenlig trått i bakgrund.

Men hans perspektiv är ändå ganska användbart. För vad han gör det är att han beskriver USAs agerande under kalla kriget som resultatet av handlingsförlamning. Å ena sidan ville man stoppa kommunismens framfart, å andra sidan hade man inte viljan att göra vad som faktiskt krävdes för att nå det resultatet. Och resultatet då enligt Bönham blev halvmessyen.

motstridiga budskap och åtgärder som motverkade varandra. Ofta då med resultatet att lidandet blev mycket större än om man hade varit brutal och kompromisslöst från början. Och det här är kanske förklaringen till att det har blivit både så många och så katastrofala interventioner från USAs sida. Idag är naturligtvis läget delvis annorlunda än under sovjettiden, men resultaten blir i mångt och mycket samma nu som då.

USA skapar kaos när de ingriper, oavsett på vems sida de gör det. Irak och Libyen är ju paradexempel i det här sammanhanget. Man kan väl tänka sig så här att om Trump lyckas störta Maduro under ordnade former så är det såklart bra. Men det finns naturligtvis också en allt annat än för tjumba risk att resultatet blir tragedi istället.

Jag tror egentligen att svaret på din fråga här är att amerikanska insatser hade kunnat vara av god och bra för det här. Om Amerika hade varit vad vänstern tror att Amerika är. Men vänstern är inte vad vänstern... Men Amerika är inte vad vänstern tror att Amerika är. I själva verket är Amerika ofta smittohäden som sprider den progressiva sjukan.

Martin

Ja, det där tycker jag var en riktigt bra sammanfattning av problematiken faktiskt. Det är tänkvärt det här perspektivet som du associerar med James Burnham. Att det har blivit de här halvmessyrorna. Man har någon typ av god avsikt, men man går inte tillräckligt hårt fram. Och det tycker jag man kan se ganska tydligt också i flera amerikanska interventioner i Mellanöstern.

Irak kanske kan vara ett sådant exempel på hur man har nästan duttat istället för att använda den kraft man har och implementera den lösning man vill ha. Samtidigt så känns det som att det perspektivet lägger ytterligare en nivå av paradox.

Det blir nästan ännu svårare att förhålla sig till de här sakerna. Man kan ju inte gärna önska sig att det globala onda imperiet ska gå ännu hårdare in för att implementera sin agenda. En riktigt skruvad situation blir det.

Tobias

Ja, nej. Om de nu skulle göra något meningsfullt i Irak och få stabilitet där så hade de i praktiken blivit tvungna att själva bli Saddam Hussein. Då hade det varit väldigt meningslöst att störta honom från början.

Martin

Vi har en annan sak som jag har litegrann sagt tidigare i det bubbla att jag ska återkomma till, nämligen Kajsa Ekis Ekmans rapportering från Venezuela. Jag förstår att många lyssnare kanske tycker att det låter helt bizarrt, varför bryr vi oss om det här? Jag tycker att det är intressant för att Kajsa Ekis Ekman var en av flera vänsterprofiler i Sverige som under lång tid försvarade framförallt Chavez i Venezuela och lyfte fram Venezuela som ett föredöme och så vidare.

Tack för mig! Jag har sagt i Radio Bubla tidigare att vad det är Kaiseki Sekman, vad det är Göran Greider, vad det är de här människorna. Det är märkligt tyst om dem nu när Venezolanerna måste äta upp sina hundar och katter för att överleva. Men Kajseggis Ekman föll en månad sen här. Hon gjorde faktiskt det, något som man ändå måste säga i sig, allt annat lika hedervärt. Nämligen att hon reste själv till Venezuela för att göra en serie reportage.

Och de här reportagen publicerades i Aftonbladet för, ja det var väl ungefär någon månad sen nu. Huvudreportaget är publicerat i två delar. En som heter Krisen i Venezuela, så tvingas Venezuela kapitulera. Den publicerade 18. Det är en del av den här analysen som är fantastiskt nydanande.

Fortfarande så är det naturligtvis inte alls en del av problembilden, alltså inte i någon utsträckning, att Venezuela har haft ett socialistiskt planekonomiskt system. Utan problemen beror på att Venezuela har blivit utsatta för de här ekonomiska sanktionerna, blockerade av USA och att Trump har skruvat åt trycket på Venezuela.

En annan sak som slår mig med denna bild är att Reportage som jag tycker är intressant är den politiska polariseringen som hon beskriver. Hon säger att alla i Venezuela har valt sida, ner till minsta bageri skriver hon. Varför just nu bagerierna skulle vara särskilt? Det kanske är just det som är poängen, att till och med bagerier som man tycker, tycker inte borde bry sig. Alla har valt sida, alla är antingen för eller emot Maduro.

Och i hennes bild i alla fall så... så är det ju betydligt fler som är för Maduro och han har vunnit val och så vidare. Och hon verkar mena på att valen är relativt rättvisande. Så jag vet inte om hennes analys är så mycket att hänga i gran, men är det inte intressant Tobias att hon ändå åkte till Venezuela och skrev de här artiklarna?

Tobias

Jo det är det ju och de är inte helt värdelösa heller. Jag läste igenom de här och jag tyckte det var en riktigt bizarr läsning. För i grund och botten är det ogenerad skönmålning, framförallt när hon börjar sin reportageserie. Men i det där så har hon faktiskt ändå med en och annan ganska nyttig motbild. Men vi kan ju börja då med att konstatera att hon har uppenbarligen bosatt sig mitt bland maduro-kärntrupper.

Och det är också från dem hon hämtar in sin grundberättelse. Sen kompletterar hon det där med en del utflykter till världen utanför, men det där blir mest krydda och ingen egentlig motbild till den andra bilden hon målar upp. Och sen den här djupa misären som uppenbarligen finns i landet, som du pratar om här, om folk som äter sina husdjur och så vidare.

Det där lyser totalt med sin frånvaro i hennes reportage. Men på många sätt uppskattar jag hennes försök att ge en motspil till den gängsterrapporteringen. Hon har en poäng där när hon säger att det är stor flockmentalitet i den här rapporteringen. Hon lyckas ändå få in en del nyanser som inte finns i den vanliga rapporteringen.

Men samtidigt får man komma ihåg att verkligheten har ju varit att Venezuela länge skönmålades väldigt mycket av media. Hon däremot ser mediebilden av Venezuela som en hög konspiration. Och det är ju som bekant inte riktigt så media fungerar. Man får väl snarare se det som att media har övergett regimen. Det kan nog bara ses som att det är så illaställt i landet att inte ens journalister längre kan skönmåla vad som sker.

Martin

Vi följer utvecklingen vid det så gällande med spänning nu. Vi kommer säkert återkomma till det om lite kortare tid än det gick mellan det förra inslaget och det här. Jag får intrycket av att saker och ting har ställt på sin spets och det kommer närma sig någon typ av avgörande händelse. Kommentera för många. Månader.