Martin

Fnordspotting, högutklagande om hot mot den liberala demokratin, kommer oftast från förmenta försvarare vars agenda står stickistäv mot idealen de säger sig företräda. Svågerkapitalister, kulturelit och tjänstemän, närmare feodalherrar än upplysningsfilosofer. Det här är en intressant inlägg från Fnord Spotting där han menar på att den liberala demokratin marknadsförs på falska grunder.

Det som egentligen kännetecknar det politiska systemet, det styrelseskicket, är saker som går emot dess nominella principer. Till exempel påpekar han att konstitutioner anses vara en väldigt viktig del av den liberala demokratin. Men det finns också gränser för vad demokratin kan göra som kodifieras i författningen och skyddar till exempel minoriteter, individens rättigheter och så vidare.

Men i praktiken så har författningar blivit helt meningslösa därför att de djupa staterna, som de brukar säga nu för tiden, de låter sig inte styras av konstitutionen och kan inte begränsa. Av det vill säga uttrycket som Fnålsbotning använder är aktivistiska tjänstemän. Vilket man kan säga är ett annat sätt att säga den djupa staten. Samtidigt har man den här paradoxala situationen.

Det är väl funnet påpekande kan jag tycka att så fort man hör någon säga att demokratin är hotad då är det i själva verket någon som, den som säger det, är alltid en person som är en del av att undergräva det som är tänkt att vara principerna för den liberala demokratin. Någon som har skaffat sig. illiberala privilegier och nu ser de privilegierna är hotade.

Det finns många paradoxer som enligt min mening förtjänstfullt beskrivs i den här artikeln. Sen går artikeln över i en annan liknelse kan man säga, som på ett sätt är mer intressant men som kanske också är problematisk på vissa sätt. Där för något på ett sätt man kan likna det nuvarande systemet med Feodalism, han kallar det för neofeodalism.

Han menar att inom den här förvuxna staten så har det bildats ett system med förlänningar där olika grupper blir som... Nu tolkar jag in det här som att han använder neofeodalismen som en analogi. Att olika grupper är som vassaller. Han nämner till exempel de aktivistiska tjänstemännen, kultureliten, svågrikapitalisten och så vidare som alla då...