Martin

Verklighetens Carrie Bradshaw, datingrådgivaren Julia Allison, ångrar djupt att hon influerades av Sex and the City, menar seriens budskap om ändlöst shoppande och dejtande ger tomt och ihåligt liv och att rädsla för intimitet framställs som kvinnlig frigörelse. Det är en delvis fascinerande och skrämmande inblick i en persons liv som jag naturligtvis aldrig talat om, den här Julia Allison, tidigare.

Och jag har ingen jättestark relation till den här Sex and the City-tv-serien. Jag har sett två, tre avsnitt av serien när den gick på tv, men det var långt efter jag slutade kolla på tv. Och av något skäl så har jag sett några avsnitt av Sex and the City. Och det är det som jag uppfattat då, det är en tv-serie som handlar om... Halvunga, framgångsrika yrkeskvinnor i New York.

Kvinnor som ska äta kakan och ha den kvar. Ha toppkarriärer, tjäna pengar, bo i något penthouse på Manhattan, spendera vidlyftigt och dejta hundratals karar som passerar i DeVy som en karkarusell. som går runt runt och jag tror så småningom så kommer det också lite grann så här att de ska till och med skaffa barn, åtminstone några av dem och fortsätta med det här märkliga livet.

Och som den här artikeln vittnar om så har den här serien bidragit till att ge människor, framförallt unga kvinnor Ja, om man ska uttrycka det väldigt mynt då, orealistiska föreställningar om hur man kan leva, hur man kan... hur man kan få ihop saker och ting. Den här Julia Allison, hon blev så fascinerad av 6th City att hon bestämde sig för att flytta, att hon började imitera huvudpersonen i tv-serien som heter Carrie Bradshaw och jobbar som krönikör och skriver en kolumn om sitt dejtingliv, som jag förstår det, i någon fiktiv tidning.

Och Julia Allison, hon börjar göra samma sak. Hon börjar skriva en sån 6th City-kolumn i sin tidning på hennes universitet som hon gick på. Och sen så försökte hon flytta upp sig då, göra samma kolumn på någon New York-tidning. Och sen flyttade hon till New York och hon lyckades bli kändis och levde det här hett eftertraktade Carrie Bradshaw-livet.

Men, inte helt otippat, så var det inte så att hon fick flytta upp sig. så blev hon väldigt, väldigt missnöjd i längden. Det var hon inte alls tillfredsställande. Det kändes bara tomt, ihåligt. Hon insåg att det som hon hade trott var frihet var bara alienation och rädsla för till exempel naturliga relationer.

Och till slut med då att hon, vi ska se här också, vi kommer kanske återkomma till det, men det här är ju hennes berättelse. Det här är ju hon själv som berättar, åtminstone till en väldigt vänligt inställd reporter. Till slut då så började hon tröttna på det och hon lämnade New York, flyttade till Los Angeles istället, gjorde samma sak. Och hon fortsatte kämpa för att få en egen dockersåpa, det var liksom det stora målet.

Även efter att hon hade lite genomskålat sin livsstil så körde hon det här med att hon skulle ha en egen dockersåpa. Då var hon Los Angeles Carrie Bradshaw istället för New Yorks. Och sen så... Det är väldigt sorgligt att läsa den här artikeln. Hon åkte till Bali, hon bodde åtta månader på Bali. Så typiskt. Och hör och häpna, hon levde i celibat. Wow, hon levde i celibat i hela åtta månader. Det måste varit en helt otrolig utmaning för den här damen.

Boris

Jag vill påminna om Oliver Saxe som levde i självvaltcelebater i 22 år, tills han hittade den rätta.

Martin

Ja, det är lite olika stil kan man säga.

Boris

Preferens,

Martin

det är tidsaxlar. Tidsperspektivet är lite annorlunda. Man ser det, det var åtta månader på Bali. Och nu för två månader sedan så började Julia Ellersson dejta en man. Som hon säger, jag vet inte om hon säger i den här artikeln, att hon dejtar nu en man, sen två månader tillbaka. Två månader, jag vet inte om det är kort tid eller lång tid för henne. En man som hon hade ratat utan vidare för tio år sedan.

Han hade inte haft en chans. Men han är reasonable. Och nu förstår han. Reasonable is very sexy. Det kanske är sant. Men det är inte roligt det för hennes nya pojkvän. Att få läsa det här reportaget. Det är bara en liten reflektion på sidan. Nu för tiden så jobbar Julia Allison som en change activist. Hon hjälper världsledare att ordna toppmöten för att diskutera viktiga frågor.

Hon hjälper startups och entreprenörer som vill förbättra planeten. Och hon konstaterar att äntligen, till slut, så lever jag ett liv som präglas av integritet och jag är i samklang med mina egna värderingar. Jag vet inte, känns det för dig Boris som att Julia Erlison har hittat rätt i slut och blivit harmonisk och hittat till en sund livsstil?

Boris

Nej, och jag tror att hon är, alltså den här texten var för mig jättefascinerande för den talade om för mig två saker. Dels att Julia Erlison är ganska korkad hur man är vägarbetare. Dels var jag lite bekymrad över, jag har ju levt i den naiva föreställningen att ta en examen från Georgetown så är du övermedelbegående i alla fall.

Du kan liksom tugga i dig litteratur och svara rätt på frågorna och diskutera. Du har liksom ett grepp om verkligheten trots allt. Även om du kan bli en obehaglig politisk manipulatör, vilket många som har en examen därifrån blir. Men hon är ju stockdum helt enkelt. Och en bekännelse från min sida är att i Mångsats i dig så har jag inte bara sett två, tre avsnitt av Sex and the City.

Jag har ju sett hela serien. Visst, avsnitt flera gånger. Åh, vad intressant. Ja, men jag tycker att den är jättebra. Alltså, det är en extremt svartsynt serie. Extremt svartsynt och socialrealistisk skildring av livet i New York kring millennieskiftet.

Och det är fyra kvinnor som är som ständigt... Alltså den underliggande historien är ju att det är fyra kvinnor ständigt på jakt efter den rätta mannen. För de vill ju ha tvåsamheten. Och det är främst en bra skillnad från samhället. Det är för att de hittar aldrig en rätta och de gör de snart får prostituera sig.

Men det finns den här väldigt vackra romantiska längtan efter att hitta den rätta den vita riddaren eller svarta riddaren eller åt det. Men de gör inte detta. Och därför går det som ett grundstråk i serien. Alltså att det finns inga riktiga män längre. Det finns ingen som du kan bonda med som kvinna och bygga relation. Och det gör att jag alltid har gillat och tyckt att serien var väldigt bra. Sen kom det ju en fruktansvärt usel långfilm efter detta, men det är en annan historia.

Martin

Så vänta nu, men fråga dig rätt då. Du menar alltså att om man då som Julia Allison tolkar sexen i City på det sättet att man vill leva som de här kvinnorna, då är man liksom lite korkad för man har inte fattat poängen. Man har inte tagit till sig rätt budskap från serien. Så det man egentligen ska dra i slutsatsen då är att man ska ta sig så långt från Manhattan som möjligt. Och söker sig mer kanske ute på landet där det fortfarande finns riktiga karlar och sånt där.

Boris

Jajamän, alltså Sex and the City är ju en enda lång sorgsång över frånvaron av riktiga män på Manhattan. Det handlar om. Och att de här fyra kvinnorna till slut liksom... I princip dagligen träffas för att shoppa, äta lyxluncher och och begrunda det faktum att det finns inga riktiga män.

Att män är fåntratta, man kan ha kul sex, ska betekna kul sex och så vidare. Men det är en sorgesång helt enkelt. Och om hon sitter där liksom i sin byhåla och inte fattar detta så är hon faktiskt underbegåvad. Jag tror att de flesta, alltså alla jag har diskuterat serien med fattar ju faktiskt detta. Det ligger ett svart stråk över hela att Carrie drömmer om Mr.

Big. Mr. Big visade sig i slutändan också vara en jäkla fjant helt enkelt. Sen dyker Mr. Big upp i en del andra amerikanska tv-serier som är intressanta, som The Good Wife. Nu vart det en populär kulturutläggning.

Martin

Du menar skådecen? Han som spelar Mr. Big, han har också en av hudrollerna i The Good Wife?

Boris

Ja, och det beror på att han förkroppslingar det här... Gamla liksom Cary Grant, John Wayne, idealet av man, liksom väldigt fyrkantig haka, stor och muskulös och tyst låten. Och han visar sig inte hålla måttet i. Men han visade faktiskt hålla måttet i The Good Wife, trots en ganska ljus lindelning.

Men han blir bättre. Så att jag talar väl liksom om, det är det som gör mig bekymrad med den här texten. Sex and the City, The Good Wife och andra populärkulturella serier laborerar med och jobbar med ursprungliga amerikanska arketyper och liksom mannen, kvinnan, familjen.

Och den här människan fattar ju inte ens detta. Hon tror liksom att det här är... Åh Gud, jag ska åka till New York och skriva om shopping, Manolo Blanings skor och annat. Åh... Ja, stonkdom helt enkelt. Sex och genocid är intressant att diskutera som en sedelskildring över millennieskiftet tycker jag.

Martin

Finns det inte också en sån här intressant ambivalens kring de här inte minst de här populärkulturella verk som Sex and the City för att uppenbarligen så kan man göra två olika läsningar så att säga av dem och rimligen är det väl så också att de som gör en sån här serie som Sex and the City de måste appellera i viss utsträckning till två väldigt olika bliker om man så vill de två olika sidorna i det pågående kulturkriget Om du har en väldigt progressiv kosmopolitisk moralsyn, låt säga, så kan du titta på Sextant City på det sätt som Julia Ellison gjorde.

Du kan se det som en upphöjd, idealiserad bild av det bästa tänkbara livet. Att glida runt och dejta och äta lyxbrunch på Manhattan. Du kan också göra din läsning. om man har mer traditionella värderingar. Det kanske är en del av de kommersiella förutsättningarna i Hollywood och med tv och så vidare i USA att i viss utsträckning måste de här tv-serierna vara som en sorts kulturkrigets råsaktest som måste gå att läsa på två olika sätt för att vara maximalt kommersiellt gångbara.

Boris

Absolut. Där ligger tillslaget, det var ju så många som kollade på detta, över hela världen. Och där ligger precis tillslaget som jag säger, att det appellerar två olika grupper. Och en del har ju sett den precis som en väldigt svartsint saga över frånvaldena av män och livet på Manhattan och i stora städer överhuvudtaget.

Andra har sett det som den här kvinnliga tanken på att... Du kan se den till exempel i DNA, svenskans serie nu i Sverige. Det är ju befriat från läserierande, att jag stöter på det. Inte dagligen men ofta. Tanken på att, nej men det är liksom ingen idé med tåsamhet och sådana saker. Jag kör mitt eget race. Då blir det i stället en svartsynta saga, en bekräftelse på att det inte går.

Jag kan lika gärna leva som kvinnlig singel in till döddagar och hoppa och parta och ha en sexpartner då och då. Så att serien som den är gjord funkar på detta sätt. Jag vill nog hålla räk. Man ska aldrig underskatta manusförfattare i Hollywood och amerikansk film- och tv-industri.

De har alltid en dold agenda. Och här tror jag det finns en kulturkonservativ agenda liggande under sexen där sitter jag att visa att det här är icke bra. Sen leder det ibland till raka motsatsen med män. Så blir det ibland, men man har inte upplevt detta.

Martin

Ja, intressant. Jag blir nyfiken nu av att titta på några avsnitt av Sex and the City. Om Sofia är intresserad så kanske jag kan försöka introducera det som ett kvällsnöje. Med viss samhällsrelevans här.

Boris

Ja, alltså den här serien ska icke underskattas och jag vill återigen hylla manusförfattarna. De tycker nog som jag om samtiden, trots allt.