Martin

Amerikanske författaren Philip Roth, död vid 85 års ålder. Här har vi ännu en författare som har gått ur tiden utan att jag har hunnit läsa Vederbörandes verk. Boris, borde jag ta och läsa Philip Roth? Skynda mig att komma i kapp.

Boris

Nu spottar jag kyrkan och desakrerar den. Nej men gör inte det. Till och med jag har i min ungdom och i min sena medelålder haft en sån här kulturell ångest. Eftersom alla talar väl om Philip Roth så måste jag också läsa om honom. Så jag gjorde ju det. Och jag gick aldrig igång. Och det här är lite absurt va?

Det är för att det är... Här finns en massa motsättningar dolda. Man har pratat i 20 år om att... Det är ganska exakt om att Philip Roth borde få Nobelpris. Han har aldrig fått det. Med tanke på att det man läser nu i alla tidningar, kultursidor, New York Review of Books och så vidare så borde han ha fått det för åtminstone tio år sedan. Men han fick det aldrig. Det är för att han var ingen riktigt stor författare. Faktiskt.

Martin

När jag läser om Philip Roth så får jag en bekant känsla. Han skriver en judisk författare som skriver mycket om det här som han säger på engelska, det heter The Jewish Experience. Han skildrar det judiska livet i New York och det judiska psyket och så vidare.

Hans karaktärer i hans böcker är ofta utmaningar. En neurotiska judiska författare som bor i New York. Ibland heter de till och med Philip, precis som Philip Roth själv. Så då undrar jag lite grann, kan det vara så att Philip Roth är litteraturens O.D. Allen? Fast inte särskilt rolig?

Boris

Det är jättekul att du säger detta, för jag tänkte så här. Förra programmet pratade vi om O.D. Allen och din och min gemensamma södra. Man går tillbaka, det här var inte så jävla kul egentligen, fast man hade jättebra minnen av hans filmer. Och Philip Roth är precis, han är liksom ODL fast i bokform, jävligt onödigt uttryckt.

Och där, alltså, nu kommer jag kliva ut på djupvatten, tunn is. Det finns alltså en speciellt amerikansk, judisk erfarenhet som ser ut så här. I 1900-talets början så är det så att det kommer en enorm mängd gudar till USA. Och judiska ungdomar försöker då hävda sig på olika områden.

Idrott, boxning, Några av de bästa amerikanska gangsterna, eller bästa är ett konstigt uttryck, men kompetenta amerikanska gangster är judar. Alltså det är, judarna visar sig i USA i ingången på 1900-talet vara ett machosläkte. Det här möts ju alltså av en mottendens i den amerikanska judendomen.

Att nej, nej, nej. Vi ska vara som alla andra. Vi måste liksom bli revisorer, bokhållare, alla jävla tråkjobb. Och den här spänningen lever kvar i den amerikanska judendomen, att vara sig själv eller att anpassa sig och bli tråkig för att bli accepterad. Och Philip Roths hela författarskap är just en spegling av denna motsättning, alltså att den amerikanska judendomen inte har funnit sig själv. Det gör den intressant att studera, som ett rent sociologiskt fenomen. Men det gör det inte i stor litteratur.