Martin

Amerikanske författaren Tom Wolfe, död vid 88 års ålder, känd för böckerna Fåfängans fyrverkeri, Rätta virket och The Electric Kool-Aid Acid Test. En av våra mest kända författare, den världens mest kända författaren, har gått ur tiden. När jag tar upp de här runorna över döda författare med Boris så är det ju sällan för att jag har så mycket att säga om dem men jag är alltid nyfiken på dina kommentarer. Själv har jag faktiskt inte läst någon av Tom Wolfes böcker.

Boris

Du måste ta ledigt en vecka. Ta en stransk stol under ett bra parasoll. och införskaffa alla böcker på din läsplatta och iför dig inte badbyxor på stranden utan var lite tom wolfsk och ha en tredelad linjekostym, lite luftig och en lätt linjeskjorta under. Och så spacerar du ner till stranden med en käppkärra. Och så kommer du att bli helt förälskad i hans böcker, jag lovar.

Martin

Ja, vilken bok ska jag börja med då?

Boris

Du kan... Man kan säga så här, hans två mest lästa böcker, och det här är lite intressant, det är ju Det rätta virket om det amerikanska. Och den kommer du att gilla bara för tanken på det här med att utrymden, det är en jättebra dokumentärroman Alltså om... amerikanska stridspiloter som petar på han väl loppen som man säger.

Och sen annorlerar sig astronautprojekten och man får följa dem och deras utbildning och deras drömmar. Och eftersom du vill till Saturnus så kommer du att gilla den. Och det är väldigt, väldigt bra reportage som håller över flera hundra sidor. Och sen har vi ju fåfängas Fyrikeri som är alltså andra stora kända och mest lästa.

Det märkliga i alla dödsrund, jag har läst flera om Wolf nu, så gör man en väldigt underlig läsning av fåfängasförverkeri. Man påpekar ju att den handlar om sent 80- och 90-tals juppitid och börshajjar och folk som säljer junkbond och sådana saker.

och hur fåfängt allt det där är. Men vad man inte nämner ett ord om är att Wolf i Fåfängans fjörkeri också parallellt berättat att han skriver om fåfängligheten i den tidens och sen tidens aktiespekulanter. Mer än detta handlar ju att fåfängans fjörkeri om den moderna amerikanska identitetspolitikens framväxt.

Svarta ledare, alltså Jesse Jackson och Al Sharpton dyker upp här lättmaskerade och utpressar politiker och företagare och butiksägare och annat på olika sätt. Han såg väldigt tidigt vad som komma skulle.

Martin

Det är så som jag har taggat en bok in i mitt huvud, att den handlar om amerikanska rasrelationer. Visst skrev han en bok om svarta pantrarna också?

Boris

Han gjorde en reportage om svarta pantrarna, som var väldigt bra och stilsamt fascinerande. Sen finns det ju också samma sak i Dödsrunena, väldigt mycket fel läsning av Wolf har tappat det, att man säger att de stora tjocka romanerna som kom sen som Märningens full till exempel, inte var lika bra som Fåfängars fyrkeri.

Men det är dem rent litterärt. Men vad Wolf har tappat där, det är hoppet kan man säga. För i Fåfängars fyrkeri, den drivs av en inre energi och ilsk över idiotin i samhället. Men i A Man is Full till exempel, det beskriver han bara idiotin.

Han har uppenbarligen tappat hoppet om att det finns något som... Han lutar sig bakåt och bara skriver om eländet. Men han ser liksom ingen fast punkt till varum, från vilket det hela kan vända. Men han är fortsatt en stor författare och läser väl även i de senare romanerna.

Martin

Han ansågs också vara en pionjär i något som kallas för New Journalism. Som, jag vet inte om vi har djupdyktigdämt någon gång tidigare i radion, men jag är lite skeptisk mot den här idén. Så jag tänkte att du kanske får mig på bättre tankar Boris. New Journalism beskrivs ibland som att det är en mer litterär form. av journalism. Jag tycker det ser ut lite grann som att det handlar om mindre rigorös journalism. Det är mycket talspråk och omvägar och babbel. Lata pseudojournalister hona bli författare.

Boris

Du kan säga så här att new journalism är ju problematisk på det sättet att De banbrytande skribenterna, alltså i new journalism så samlades det är ett samlingsbegrepp för vitt, alltså skribenter som var vitt skilda i politiska uppfattningar och karaktär och sätt att skriva.

Så på det sättet är det inte Knepp i beteckning. Men att det som förenar dem var viljan att skriva mer fullödigt och mer litterärt än kortare dagstidningsprosa. Men nu journalismskribenter som Pete Hamill och Tom Wolfe som syns i mälarna är väldigt olika har ju sedan avsatt en massa Epigoner, alltså så på sätt och vis så är de ju skyldiga till det du säger.

Alltså ett jävla babblande. DN har några stycken new journalism-epigoner som Björn Aft-Klen och andra som skriver åtta sidor text i tabloidformat. Det är bara snack och det är alldeles för självcentrerat och väldigt okunnigt.

Det är till och med paradoxen att new journalism-pionjärer... och så blev banade iväg för eländig pratjournalistik idag, tyvärr.

Martin

Jag läste en anekdot här om Tom Wolfe, hur han kom att skriva en av sina första texter som räknat i den här genren då, som heter There Goes That Candy-Colored Tangerine Flake Streamlined Baby Around The Bend. eller med den korta versionen av namnet The Candy Coloured Tangerine Flake Streamlined Baby Och han hade en idé för att skriva en essä till Esquire på början av 60-talet och han var intresserad av Det handlade om bilar, hur man byggde om bilar på intressanta sätt i Kalifornien eller något sånt där.

Men han fick inte texten skriven. Han bara satt och prokrastinerade och kled sig i huvudet och hade ångest och fick inget gjort. Och kvällen innan deadline, så istället för att skriva artikeln och skicka in den, så skrev han ett brev till sin redaktör där han skrev Kära Mr. So-and-so och sen så skrev han ett brev om det som han ville skriva artikeln om.

Så han skrev om den här snubben i Kalifornien eller vad det var som byggde om bilar och så vidare. Men han skrev det mer som ett lustigt formaterat brev till en vän eller något sånt där. Och enligt legenden då så tog redaktören den här texten, han tog bort Kär Mr. So-and-so från början Så publicerade han resten av texten som en essä Och min poäng är att till och med Tom Wolpes ikoniska essä Den var inte ens skriven för publikation Utan det var det enda han kunde få ur sig när han var oförmögen Att skriva någonting seriöst, någonting som passade för tidningen Och jag vet inte, det var det enda han kunde få ut sig Jag känner igen den här typen av saker från när jag var liten och skulle skriva någon skoluppsats och då var det jättetråkigt och jag protesterade och sen var det sista minuten och då bara klämde jag ur mig någonting som inte riktigt var en uppsats men som var någonting.

Ett dåligt brev till min lärare eller någonting. Och det är lite oroande tycker jag att en sådan elftetimmen manöver inför en deadline är grunden för en helt ny skola av journalism.

Boris

Ja fast det är, jag förstår en invändning där, men dels så tror jag att... Tom Wolf har väldigt bra på mycket eget varumärke som vi säger i mera. Jag tror att den där storyn är nog lite friserad och hanterad av honom själv. Och sen är ju nu journalism så mycket mer än Tom Wolf.

Men det viktiga är att påpeka att den rymmer så. Det finns väldigt många olika karaktärer och stjärnor som i sig är beteckningen. Det är knepigt va? Det är för att det har mina personliga favoriter som du definitivt ska kasta dig över och läsa. Och det är Pete Hamill och Guy Therlese. Alltså kvällstidningsskolan listade, de var ju New York-tabloidskribenter.

Och lyckas på något sätt, de tillhörde den här Udd- och Killeftnerarbetarklassen skriver sig in på tabloiderna genom att de har förankring. Och börjar liksom som rättegångsreferenter och utvecklas underhand i den här kvällstidningsmiljön, den väldigt hårdföra kvällstidningsmiljön, fantastiska litterära skribenter.

Har en helt annan utvecklingsgång än Tom Wolfe. Och speciellt Pete Hamill tycker jag är oerhört viktig att läsa. Alltså av många skäl. För han är min första, tror jag. som faktiskt sätter redan på tidigt 60-tal skriven en serie artiklar eller reportage eller reportage om den vita arbetarklassen Svanmakt som fortfarande är extremt läsvärda som jag går tillbaka till ibland, det är för att han har en förankring i den klassen och kan se hur han känner sig totalt överkörd av och liksom inte förstå vad som hände med medborgarets öresundator som de själva satta på undantaget.

Och samma sak med Guy Talese som har skrivit extremt bra reportage om mediavärlden i... allt från mediavärlden till maffia i New York och USA. Framförallt de är läsvärda och har en annan karaktär än Wolfie men han är också en mästare fast i en annan... Det är en annan genre så därför bidrar journalismen en knepig beteckning.

Åtminstone sådana som jag tycker är komplett ointressanta men som är älskade av svensk nyvänster som Joan Didion. Det är liksom bara... Hon är ju ganska väl utgiven på svenska med sina reportagesamlingar också. Och det är inte så konstigt för det är väldigt självcentrerat, självupptaget. Skeendet i samhället är mest en kuliss för att hon ska få prata om sig själv och sina problem. Inte så jäkla intressant alltså.

Martin

Tom Wolfe uppfattades också som en relativt konservativ figur för att vara medlemsk. författare, kulturpersonlighet, men även i USA så är det ett vänsterorienterat skrå. Jag vet inte om han faktiskt var något annat än likavänster, så att säga, likar på redaktioner och så vidare. Men han har i alla fall en sån image. Det kanske beror på det här med kostymerna som du pratar om.

Boris

Nej, alltså han är väldigt kulturkommenservativ och det är därför hans romaner är så här... från fåfängansverkeri och de som kommer senare. Alltså han beskriver utvecklingen från ett kulturkonservativt perspektiv. Han föraktar ju allt och alla kan man säga. Hela den moderna tiden. Alltså vare sig det är liksom nyrika människor i amerikansk storstad eller white trash.

Alltså han avskyr dem. Det är därför att han har liksom en moralisk hållning och en dygd och ett perspektiv på kultur och politik. Han är i sann mening kulturkonservativ. Och på samma sätt, det finns faktiskt, det åker jag inte att tänka på, det finns en kulturkonservativ hållning fast från ett annat klassperspektiv hos Guy Talisi och Pete Hamill.

Det är därför att de är också bevarare av dygder, moral och hållning. Och till och med en sån som Truman Capote har i viss mening. Trots sin homosexualitet en kulturkonservativ hållning. Intressant nog är faktiskt Hunter S. Thompson, också kulturkonservativ, vilket kan vara svårt att upptäcka i hans orger av droger och alkohol och allting annat.

Men supandet och drogandet var i Hunter S. fall mer en fråga om förtvivlan över det amerikanska samhällets förfall. Man ska ju komma ihåg att han faktiskt försökte rycka upp sig. och bnykter och kandiderat till posten som sheriff i Aspen, Colorado. Han förlorade knappt.