Transkribering
Sopåkare i Ankara öppnar bibliotek av bortkastade böcker i övergiven tegelfabrik
Martin
Sopåkare i Ankara öppnar bibliotek av bortkastade böcker i övergiven tegelfabrik. Tillgängliggör 6000 verk för allmänheten. Ja, turkiska sopåkare har upprörts när de har sett alla fina saker som folk kastar bort. Böcker. En av dem säger, jag blir väldigt ledsen att dessa böcker kastas...
i soporna som bröd. Vårt samhälle behöver visa mer medvetenhet. Det är en stor förlust. Det är stort när ett barn läser en bok och lär sig ett ord från det. Det var en lokal, en boende i Ankara som sa det som kommentar till det här projektet. Så sopåkarna har bedrövats.
Över alla fina saker som folk kastar bort. Då har man börjat samla på sig dem istället. Och man har samlat dem alla i ett hus som också har kastats bort. Ett hus som har stått öde i en väldigt länge gammal fabrik. Och sen har man börjat bygga ett bibliotek av gamla bortkastade böcker. Och man har dessutom börjat dekorera väggarna på fabriken med bilder, målningar och annat fint som människor har kastat bort. Det är som ett palats. av sopor här i Ankara. Är inte det fantastiskt, Boris?
Boris
Ja, jag blir så här härligt lycklig av den här nyheten. Den är så självklar och vacker på något sätt. Man önskar ju faktiskt att... Då tänker vi att vi har bibliotek som vi skulle kunna bygga upp i Sverige om sopåkarna var på lite mer. De får ju numera tjänster som allt oftare uppdrag att rulla fram till bibliotekets magasin och så kommer bibliotekarierna bära ner böcker som har rensats ut och sen ska de iväg och brännas.
Och då kära sopåkare ska ni inte åka till sopförbränningsstationen utan hitta någonstans där ni kan bygga upp ett bibliotek istället. Vi har en känsla av att det är väldigt bra litteratur som rensas ut.
Martin
Den ena sopor är den andra skatter. Så är det ju. Det ställs bara mer och mer på sin spets den insikten kan man säga i takt med att samhället polariseras. Inte minst med tanke på vilka böcker som slängs bort. Men det är sant generellt också. Vi lever ju i ett väldigt konsumtionsorienterat samhälle.
Det finns den här slit-och-släng-mentaliteten. För all del har saker som tillverkas nu i tiden ofta inte lika hög kvalitet som motsvarande förmål hade förr i tiden. Så man måste slänga bort det. Man har heller inte förmån att slänga bort det. De färdigheter som behövs för att fortlöpande reparera sina ägodelar, vilket också var någonting som man gjorde förr i tiden. Jag tycker personligen att det är deprimerande att se hur mycket saker som slängs.
Boris
Det är bara att tänka på hur det var i borgerliga hem förut, om man tar Sverige. Då kom det ut mycket litteratur på de svenska förlagen. Och även originalupplagorna var ofta häftade och osprättade. Men det var ju för att du skulle inte läsa med ditt skickel utan du gick ju till bokbindaren som sedan band boken så den skulle vara flera generationer.
Och du kunde också få ditt ex-libris och så vidare insatt och... att välja ett sätt att binda boken och de olika stora volymerna på sådant sätt att vi fick ett enhetligt bibliotek. Det var inte alls ovanligt. Förr så kunde man ju, när man gick på auktioner, så kunde man ofta komma över dyrgripare, extremt billigt, alltså som en del av fortfarande stående i bokhyllan.
Det är väl det här med. Vet du fan vad du skulle få tag på en bokbindare idag alltså? Om du låter tanke på att någon skulle låta binda in sina böcker enhetligt så att det passade den personens personlighet och karaktär och smak och med tanke på att det ska vara några generationer till den. Den finns ju inte.
Martin
Det finns nog fortfarande enstaka små bokbinderier som finns. Det finns säkert åtminstone något i varje större svensk stad. Jag vet att det finns ett par i Stockholm i alla fall, så sent som för några år sedan. Men jag hoppas att folk använder deras tjänster och anlitar dem, för annars kommer de ju... Nästan säkert. Går det en kurs eller tvingas lägga ner verksamheten?
Boris
Jo, det finns ett bok på hur man kan gå till den. Eller har något inkunnat beliknande du vill ha restaurerat. Men just det här att kunna vandra iväg några gånger i månaden och säga min gode herre, var vänlig och bind in detta på det sätt som det brukar. Det är ju till och med ekonomiskt omöjlig operation. Alltså det skulle bli grisdyrt.
Martin
Själv blev jag väldigt nostalgisk faktiskt när jag såg den här artikeln om sopgubbarna och den här gamla tegelfabriken som de inleder med andra människors sopor nu. För sopor var ett stort intresse som jag hade när jag var ung. När jag var barn. Det var en av de mest intressanta sakerna, tyckte jag. Att leta rätt på sådana här sop-containrar som fanns runt om i olika bostadsområden.
Och se vad för intressanta saker som folk hade gjort sig av med. Men inte husmålsavfall och sånt där, utan de här stora containerna. Där som var till för att folk skulle lägga möbler och elektronik och allt möjligt. Jag vet inte om de fortfarande finns kvar. Men på den tiden så var det ju helt fantastiskt. Och det var ju liksom saker som bara hela och rena, fullt fungerande.
Enkelt uttryckt så kunde man ju hitta allting, precis allting som finns i människors hem. Det är också sånt som de slänger. Så allt, allt fanns. Jag och mina kamrater, vi hade en särskild runda med ett antal, fem, tio sådana här container som vi visste var de fanns. Så vi kunde gå i sekvens, vilket vi gjorde åtminstone någon gång i veckan. Kolla alla containerna, hitta de bästa dyregriparna.
Och sen så fraktade vi iväg dem till kojor i skogen och sånt där. Så vi hade extremt välinrädda och lyxiga trädkojor. Det var mycket bara vi fick jobba med block och talja för att få upp dem i träden. Möbler och vad det kan ha varit för apparater. TV-apparater och sånt där fanns det ju gott av, men det var svårt att använda i skogen.
Boris
Martin
Det är kanske några av dem. Några gömde vi ganska bra. En bra bit in i nosten. Så att kanske att någon av dem finns kvar. Men jag tror att det mesta är rivet. Faktum var att åtminstone, alltså många av kojerna revs medan vi höll på att bygga dem. För att det kom sån här svin från kommunen. Med kommunbilar liksom och skulle riva ner dem. Alltså, var hotfulla och förstörde alla fina saker som hade byggts.
Men jag tror inte det finns så mycket kvar av det där. Och jag antar att barn nu för tiden är alldeles för hårt hållna. De är instängda i vaderade rum, de får inte vara ute och bygga kojor. Än mindre rotar runt i containrar för att hitta fantastiska saker och inreda kojorna med.
Boris
Ja, den typen av containrar har ju i mångt och mycket försvunnit. Vi har ju fått mycket mer centralisering. Det är en väldigt intensiverad återvinning. Mängder av återvinningsstationer, folk tar bilarna och kör iväg, tv-apparater, datorer, fåtöljer, matbord och kläder och så vidare. Och det försvårar ju för dem som vill hålla på och leta efter fynd i containers väldigt mycket.
Martin
Ja, det är så kallat dumpster diving. Det är en förlorad konstart.