Martin

Christopher Dulny läser och kommenterar Marcus Aurelius självbetraktelser, hävdar kejsarens heroiska person och stoiska idealistiska filosofi, inspirerar till ett gott liv även i samtiden och framtiden. En podcastlänk som är ganska intressant och värd att uppmärksamma tycker jag.

Det är ett specialavsnitt av Vita Pillret under deras... helguppehåll nu emellan dagarna. Så de upphör med sina reguljära sändningar och istället så kör de, tror jag, tre stycken förinspelade specialavsnitt.

Boris

Har du lyssnat?

Martin

Ja, självklart. Inte jag, berätta. Så Vita Pillit är i vanlig fall en, på ett sätt relativt lättsam, men humoristisk, en humoristisk och optimistisk podcast med mycket... Ett ungdomligt tilltal och roliga ljudeffekter. Spännande ljudklipp som spelas upp och sånt där. Och framförallt det är mycket humor. Mycket dråplig humor.

Det här var väldigt annorlunda. Det var ingen som var beredd på att en sån här material skulle dyka upp i Vita Pillerts flöden. Jag måste ju först och främst... Berömma själva ansatsen, att göra ett helt avsnitt som bara är en djupdykning i Marcus Aurelius, filosofkejsaren som skrev sin berömda bok, sina självbetraktelser, meditationer som man säger ibland.

Det var ett tankebok som han skrev för sig själv. Med reflektioner som han själv använde för att hålla sig själv på rätt väg. Jag tror att det var så att han hade instruerat eftervärlden att bränna den här boken så fort han dog. Men man respekterade inte det önskemålet utan man bevarade den istället och nu finns den att köpa som bok helt enkelt.

Men Marcus Aurelius var inte bara romersk kejsare under... under imperiets storhetstid, utan även då en av de främsta filosoferna inom den filosofiska strömning som kallas för stoicism. Det är fantastiskt att en podcast för den förådde ungdomen faktiskt gör en djupdykning i klassiskt stoicistiskt tänkande.

Det är en fantastisk ansats. Jag hade lite svårt att lyssna på delar av avsnittet för att det kändes lite stolpigt när Christoffer läste innantill från Marcus Aurelius. Det var väldigt bra flyt och trevligt när han gav sina egna reflektioner. Så det var absolut bästa delen av avsnittet. När Christoffer pratade mer fritt, knöt an till sina egna erfarenheter, satte saker i kontext lite grann.

Men jag hade lite svårt att koncentrera mig på de andra bitarna. Där hade jag önskat att han hade bara läst texten helt enkelt med sin vanliga naturliga röst. Och inte haft en särskild uppläsare-röst, om man säger. Men... Med den lilla kommentaren bara så vill jag bara applådera det här initiativet. Och man får ju verkligen mer smak inför kommande specialavsnitt av Itapillet om det tänkte bli såna här eftertänksamma djupdykningar i viktiga ämnen.

Boris

Jag ska lyssna så fort jag får tid. Jag tycker det är ett mycket lovvärt initiativ. Sen tycker jag man ska sätta in... Markus Aurelius meditationerna i ett sammanhang. Jag gillar ju inte honom. Och samtidigt finns det någonting tilltalande i honom. Det är för att hans motståndare, och han var ju någon syster som någorlunda kunde hålla barbaren av stången.

Jag håller ju på barbarena. Och jag har alltid läst hans form av stoicism som att den bygger på en insikt om att det jag gör är icke rätt men nu sitter jag här där jag sitter så jag får göra det bästa av det hela. Så det är en slags motvillig imperialist vi möter i meditationerna. Och de är mycket tänkvärda på många sätt.

Martin

Ja, jag tycker själv att Marcus Aurelius är ganska trist att läsa. Det får jag liksom. Det kanske blir folk bärat med, men jag tycker jag inte är ett trist författare jämfört med andra filosofer som uttrycker liknande idéer, säger Cicero, Seneca och så vidare. Det är betydligt mer stunds i texten. Mark Stirling säger att den minst intressanta är egentligen litterärt tycker jag.

Boris

Jätteintressant, men det tror jag beror på just det här. De andra, Cicero och Seneca, de är lite korkade. De fattar liksom inte att det här kommer att gå åt helvete. Imperiet håller inte i längden. Och då blir de lite mer vidlyftiga och roliga att läsa. Det intressanta med Marcus Aurelius är att han fattar ju att det här håller för fan inte i längden.

Imperiet kommer att vraka ihop, alltså vad lämnar vi egentligen efter oss? Och är inte barbarerna egentligen mycket trevligare än det här trista imperiet där vidmakthåller? Och det gör ju att du får den här grundläggande pessimismen som finns hos Aurelius.

Han har ingen munterhet kvar, alltså. Det är en mycket speciell form av stoicism. Och så därför ska det bli intressant att höra hur Dulnins kommentarer till vad jag ser som en av en av de stora pessimisterna i maktens centrum, vilket gör honom extra intressant.

Martin

Ja, alltså det var någonting som jag tänkte på när jag lyssnade på det här avsnittet. Det är att Känslan jag får är att Kristoffer anstränger sig oerhört mycket för att ha en optimistisk ton. Han tar specifikt upp en diskussion om att man inte ska bli defaitistisk. Man kan inte bli uppgiven och ställa in sig på ett apokalyptiskt undergångsscenario.

Därför att det som han verkar tycka då är att det inte är uppbyggligt och då fastnar man bara i den här. Det som de kallar för det svarta pillret, motsatsen till det vita, optimistiska pillret. Men det är väldigt svart syn. Själv är jag, jag lyfte ögonbryn när jag hörde det där och gjorde en liten kommentar till Sofia medans vi lyssnade. För att jag känner så här att hurvidan man har en pessimistisk eller apokalyptisk syn på saker och ting.

Det kan inte bara bero på. den positionens eventuella psykologisk uppbygglighet. Det måste ju också bygga på en faktisk, realistisk bedömning. Vad tror man kommer att hända? Och om man tror att vi faktiskt med stor sannolikhet står inför ett slags undergångsscenario där de institutioner vi tar för givna idag faller bort, där vi får mycket mer av konflikter, Där fysiskt våld får en större roll i samhällslivet.

Infrastruktur kollapsar, människor måste klara sig mer själva både materiellt. Om man tror att de här sakerna har stort sannolikhet hända, då är man galen om man inte ställer in sig på det och förbereder sig för det. I de avsnitten kände jag att jag hade önskat att Kristoffer lade ut texten i sak om varför han inte tror att det är så.

Det kommer att hända. Vad har han för praktiska sakliga skäl att vara optimistisk? Jag förstår ju att det kan ha psykologiska effekter att ha en pessimistisk syn. Men det väsentliga här är väl ändå vad vi har skäl att göra för förutsägelser inför framtiden. Det där kan inte kräva nåt fansinne. Jag bara kom och tänkte på det nu när du sa det här om Alexander Eliasborgs. Att det fanns en viss ambivalens inför framtiden och frågan om pessimism respektive optimism.

Boris

Vi kan ju tänka mycket mer fritt än Marcus Aurelius. Hans alternativ hade ju varit att smita ut bakvägen ur kejsarpalatset och svepa kapparna om sig och dra iväg och sitta på något lantgård och gömma sig. Och då hade stoicism en bit av ett annat slag. Men det kan bli intressanta diskussioner framöver.