Martin

Barry Casselman, John Ashbery's bortgång, innebär USA sin sista storartade levande poet. Hade förmågan att förmedla komplexa filosofiska insikter med sällsynt tillgänglighet utan att vara bunden av samtidens politiska attityder. Vilket är ännu svårare för dagens talangfulla diktare.

Ja, jag ska säga till en början... För de som inte har följt våra diskussioner om poesi tidigare så detaljerat i Radio Bubbla att jag själv har inget stort sinne för poesi. Jag tycker det är svårt att förstå sådana här poeter, svårt att relatera till deras konst. Jag lyssnar med stor uppmärksamhet på folk som engagerar sig i det här.

Men jag gillar Klotjohan. Jag gillar saker som är roliga, fyndiga och rimmar och sånt där. Och jag förstår att det är väldigt lågkulturellt och inte alls lika fint som att uppskatta Thomas Strandströmmer eller något sånt där. Som jag mest tycker är liksom orytmiskt snömås. Men, jag ska ändå säga att det var ganska intressant att läsa den här artikeln om John Ashbery. Som vi också fick tipsad av oss av en vän. ...på en poesiintresserad bubblaredaktör.

Boris

Gillade du den bubblaredaktören, Ashbery? Förresten, jag har inte läst honom.

Martin

Som jag uppfattar det så är Wederbön en stor fan av Ashbery. Kanske var han den största levande poeten innan han nu gick bort. Då fick vi läsa ett par dikter som olika... Vi hade minst två på Blömmenlämna som var intresserade av att skicka sina favoritdikter. Och jag måste säga att några av stroferna från Ashbery slog an någonting i mig. Det var ganska fascinerande, mångtydigt och målande och satt igång en del intressanta tankar och känslor hos mig.

Och det är jag också glad att höra att det finns, för nu var ju John Ashbery gammal såklart, men det är härligt att höra att inte alla konstnärer har fallit in i den här politiska fällan, att allting ska politiseras. utan att vissa kan lite grann stö över det. Som det står i den här artikeln är antydd så att John Ashbery och även Thomas Strömmen, som du nämnde till exempel, kunde övervinna de här potentiella hindren, politiseringen, genom att vara väldigt originella och väldigt skickliga. Vad tycker du, Boris, om John Ashbery?

Boris

Ja, alltså, jag har bara sagt att jag Jag kan inte säga att jag inte gillar honom, men han lämnar mig ganska blank, måste jag säga. Men sen vill jag också påtala en sak som är väldigt viktig, tror jag, när det gäller poesi eller skönlitteratur överhuvudtaget. Att man är en konstig människa om en smak inte förändras över tiden när det gäller skönlitteratur och poesi.

Okej. Man kan ju bland annat upptäcka... Man kan ju ibland bli helt begejstrad över en poet när man är 17,5 år. Alltid gå runt med verk i bakfickan och gärna recitera för kvinnor man vill ha. Funkar sällan kan jag meddela. Och sen läser man sig en poet 30 år senare och man råder över sin egen jävla dumhet.

Hur kunde jag tycka det var bra? Så går det liksom tio år till och så fan det här är ju... Han var jättebra, inser man. Så att speciellt poesi för mig är faktiskt att hålla på sitt flytande tillstånd. Men Ashbery lämnar mig väldigt sval faktiskt. Det är inte så att jag inte kan upptäcka bilder och metaforer och skyldningar som liksom, det är elegant, men som poet, alltså för sval och för betraktande för mig helt enkelt.

Jag kan fullerväl förstå att folk tar dem i sitt hjärta, det är bara jag som inte har gjort det. Det är lite märkligt, man kan ta en av massor av vänner och en annan poet i New York-skolan, Frank O'Hara, som på många sätt i socialt liv är ganska lik.

Frank och Hara är ganska lika om Ersbery på många sätt. Men, och även i sättet att bygga sina dikter och just den vardagliga betraktelsen. Båda är ju kan man säga dagboksförfattare, dagbokspoeter. Man kan känna att de skildrar det som händer omkring en. Kanske att Ersbery är lite mer annorlunda.

och går igång mer på en tavla och sitter och betraktar den och filosoferar kring detta en dikt. Medan Frank O'Hara är mer att han är på språng i New York och stannar och tar en varm korv och går igång och skriver en dikt om detta istället. Men senare var jag antingen liksom känns som mera ja på något sätt.

Så att det är också en fråga om vem man är som person och var man befinner sig i livet. Vilken poet man fastnar för. Åh. Men jag har en bärande invändning mot just den här texten och Ashbery för att skribenten inrangerar poeten i en slags apolitisk och icke-politisk strömning i poesin.

Och det kan jag inte hålla med om riktigt, därför att en politisk strömning behöver inte nödvändigtvis för... Det kan vara en poet som står och viftar med sin senaste diktsamling i ena handen och partiboken i den andra, vad det nu är för typ av partibok. Det kan ju också vara att man uttrycker en ideologisk öresittid.

Och för mig är Aspery faktiskt... är en av postmodernismens förryttare helt enkelt. Just det här som så många uppskattar alltså. Influenserna från väldigt många olika poetiska inriktningar. Influenserna från måleriet, framförallt expressionismen. Alltså det här ständiga hoppandet mellan stilar, sammanvävandet av dem.

Tanken också som hela tiden finns det att... Allt är kaos och förändring och ungefär, vad ska jag säga, jag speglar det bara. Det blir väldigt mycket vackert glitter på ytan. Men för mig är det också lite nedbrytande poesi. Även om jag förstår om individer kan finna ro i enskilda dikter och inspireras av dem.

Och sen bara för att ta den politiska dikten i försvar. Han nämner här Ezra Pound, aktiv fascist. Det skulle inte funka om jag sa att jag gillar den här marxistiska poeten. Marxister är dessutom alltid väldigt usla poeter. Väldigt usla. Så en av mina stora favoritpoeter är Ezra Pound, hur mycket fascist han än var. Hans kant och svit kan jag gå tillbaka till och läsa dagligen om jag hade tid.

Tack för att du tittade! Man kan inte göra som den här texten gör helt enkelt. Säga att politiken har förstört dikten så du kan hellre inte hålla med dem riktigt. Det var en väldigt utsvävande utläggning.

Martin

Ja, men intressant tycker jag. Det är svårt att komma runt det politiska. En reflektion som jag själv har gjort någon gång är att, det är förstås inte originellt för mig, men det är att i en värld där allting är så grundligt genompolitiserat som i vår värld, så blir det ibland ett politiskt ställningstagande i sig att inte vara explicit politiskt.

Att inte direkt beröra det politiska blir också ibland ett radikalt ställningstagande. mot politiseringen. Det är svårt att komma runt det där faktiskt.

Boris

Ja, det är ju det. Och samtidigt så tror jag att man blir en sån här i mitt tycke svävande postmodern poet då får den här paradoxala grejen att även om du vänder dig mot det det politiska vilket är sympatiskt och tänkas en slags serendikning faktiskt. så kommer det ändå bidra till en politisk strömning som inte är så positiv.

Ett utmärkt exempel är ju, har du på svensk botten med gruppen kring kris på 80-talet, alltså de som sen blev uppburna som Hora Sängdal och Stig Larsson. De vände sig, de som litteraturkritiker, konstkritiker och poeteraffattare, var uttalat apolitiska. De vände sig ju mot politik. Men de blev ju också en murbräcka för postmodernismen i Sverige. Och då blev det lite grann ur Askanhjälden-läge nästan. Det är väldigt fixigt.

Martin

Jag nickade, igenkännade det här när du pratade om uppskattningen för poesismen som ett flytande tillstånd. Att man kan gå tillbaka till en poet och ha Ett nyttigt intryck och sen kan man ha samma intryck som man hade från början igen. På högstadiet var jag mycket mer intresserad av sånt här. Jag läste poesi och skrev poesi själv också. Då var jag till exempel väldigt förtjust till Bruno K.

Oejer, den svenska poeten. Jag tyckte han var väldigt häftig och det betydde något för mig att läsa hans dikter som jag slukade på den tiden. Sen, några år senare, kände jag att Bruno K. Oejer var löjlig. Han var en patetisk figur. Jag tyckte det var pinsamt att jag hade känt mig rörd av hans texter. Ytterligare några år senare hade jag tillfälle att återvända och då läste jag framför allt hans senare diktsamlingar.

Jag vet inte om det har kommit någon ny som dess, men då var det den senaste volymen som hade kommit ut och då märkte jag att det talade till mig igen. Även om han inte skriver på riktig vers, som jag faktiskt uppskattar, så kände jag tillfälle att det var en del som skrev på riktig vers. Det fanns en sorts rytmik och suggestiv kraft. i hans rader som gjorde att det ändå blev... Det blev lite viktigt för mig igen att läsa några av hans dikter. Och det är ganska intressant i det där, när man ser saker från rätt olika perspektiv under loppet av ett antal år.