Martin

Nazim Nikolas Taleb, interventionister oförmögna att lära av sina misstag, då de ej själva drabbas. Medan krigshärjar genom historien dött i strid sitter dagens hökar på luftkonditionerade kontor och låter oskyldiga mellanöstern betala priset. Jag måste säga att jag blir alldeles till mig varje gång som Nazim Nikolas Taleb släpper ännu ett avsnitt ur sin kommande bok Skin in the Game.

Den fjärde eller femte delen av en bokserie som han har skrivit som han kallar för Inserto, som handlar om osäkerhet. Det är alla de här kända böckerna. The Black Swan, Anti-Fragile, The Bed of Procrustes och så vidare. Och nu får vi läsa nästan hela Skin in the Game, kapitel för kapitel. Och i det här fallet så är det ett utdrag ur förordet som han har skrivit ihop.

Här kopplar han sin centrala tes, alltså själva begreppet, skin in the game. Kopplar han till de vardagliga, storpolitiska... Det är en väldigt generellt användbar modell.

Så varför inte applicera den även på den här frågan? Det kan för alldeles vara intressant. Vi pratar ju om ganska många olika teorier. Ibland så lägger vi ofta an det geopolitiska perspektivet. När vi gör ekonomisändningarna av Radio Bubbla så tenderar vi att ha ett mer ekonomiskt perspektiv och prata till exempel om petrodollarsystemet och hur det påverkar USAs agenda i Möland-östen.

Men här har vi en mer generell förklaring som jag personligen tycker är väldigt elegant. Så, Nazim Niklas Taleb, Hans Ernst Thijessen Skin in the Game. är alltså att för att processer och organisationer ska fungera någorlunda bra så krävs det att de som fattar beslut har skin in the game. Hur ska man bäst översätta det till svenska? De har någonting på spel. Vad säger du Boris? Hur kan man bäst beskriva det på svenska?

Boris

Jag far efter i bakhuvudsordet ett svenskt uttryck om... om faktiskt skinn, vilket skulle funka. Jag har den någonstans långt, inte på tungspetsen, men en bit bak på tungan. Men det har att göra med att man satsar och riskerar sig själv helt enkelt. Till och med rent fysiskt i de fall han pratar om här. Alltså man riskerar liv och rem och blod. för att nå dit man vill.

Martin

Ja. Jag tycker väldigt mycket om att det ser jag Niklas Taleb som är en av de absolut smartaste människorna som finns att han ska skriva en bok om precis det här ämnet, därför att såvitt mig han belangar så är det här den enskilt viktigaste principen, den viktigaste insikten för att förstå, till exempel, politiska resonemang. Om man ska sammanfatta till exempel den libertarianska idén Det finns förlåt många olika idéer om det här.

Men om jag ska försöka sammanfatta den bara i en eller två meningar, då vill jag skjuta in mig på just det här begreppet. Han kallar det för skinny game. Man kan formulera det på olika sätt, men den grundläggande idén... Bakom till exempel idéerna om ägande, om privat ägande och marknadsekonomi. För att få till en rationell resursallokering måste man ha ett system där de som fattar beslut om hur resurser ska allokeras.

Om de fattar bra beslut så ska de belönas. i proportion till de besluten. Om de fattar dåliga beslut så måste de bestraffas. Då måste de förlora resurser. Och det som är så magiskt med privat ägande är att var och en allokerar sina egna resurser. De som fattar dåliga resursallokeringsbeslut kommer därför ha mindre resurser. De som fattar bra beslut kommer ha mer resurser.

Det här kan man också uttrycka som skin in the game. som Nassim Niklas Taleb använder som övergripande begrepp. Och det är intressant att applicera det här tänkandet på saker som man normalt inte tänker på i den här typen av ekonomiska principer. Och krigföring är en sådan sak som man kanske tänker på snarare i någon typ av mer politiska termer.

Men, som han påpekar, förr i tiden. Så var det alltid så att krig bedrevs, de som ledde krigsföringen var själva krigare. Kungar, aristokrater, de som blev generaler och styrde ställen vid krig, att fatta beslut om när ska ett land gå i krig, men också på slagfältet, vad ska man göra. Det var människor som själva gick vid fronten.

En sån som Donald Trump eller Barack Obama har ingenting att göra med fysisk krigsföring. Det är lite annorlunda än gamla tiders kungar som själva red i täten och ledde kavaljerianfall på slagfälten. De satte allting på spel och de aristokratiska kvinnorna som inte var kvinnor.

ledare för historiska armer och så vidare. Deras status i samhället var direkt kopplad till den personliga risk som de tog. De tog enormt stora risker, mycket större risker än människor i allmänhet, som Taleb påpekar i den här artikeln. Medan idag är det precis tvärtom. Och bara den här insikten räcker för att förklara varför den här insikten är så stor. De beslut som fattas om krig och fred i dag är så oerhört huvudlösa.

Boris

Alltså, till och med jag drar lite efter andan här. Jag har en bärande invändning, tror jag, mot talibsrestenemang. Jag vänder mig inte mot principen på något sätt, för att jag, om det är någon som är varm, förespråkar för att riskera sitt eget skinn i olika sammanhang, så är det jag. Det enda som räknas att man gör det själv. Men, alltså, jag tycker han slarvar bort bevisföringen något så förbannat i den här... Jag hoppas det här inte är hela kapitlet alltså i frågan.

För då är det lite blekt, därför att han gör ju ett sanslöst historiskt skutt alltså. Han räknar upp lite nästan förhistoriska exempel. Och sen skuttar han fram till bankkrisen 2008. Jag har inga invändningar mot den principen, men bevisföring kunde i stora sätt vara mycket tyngre och kanske strukturerats på ett annat sätt.

Därför att det är kungararistokraters deltagande aktivt i krig där man faktiskt riskerar någonting. Man kan säga att det har en högpunkt under de västerländska korstågen i olika led. Och du ser ju starka inslag av det också. Men det började försvinna under 1600-talet.

Vi ska inte glömma Gustav II Adolf till exempel. Men redan då så var det ju så att kriget faktiskt fördes av av första som köpte sig så att säga. ombud, till och med andra första som var ombud. Så att...

Martin

Men förlåt, bara för att klara din poäng. Gustav Adolf och även hans generaler, Horn och Bannér, allt vad de hette, de var ju själva sådana personer med oerhört hög status i samhället som själva red i täten, och också i kungens fall som dog.

Boris

Exakt, men det är min poäng att redan då börjar det bli ett försvinande drag i europeisk historia. Alltså i verklig mening försvinnande. Gustav André Adolf får ju sin ryktbarhet och sitt nästan politiska genastag i breda lager i Europa. Just eftersom han är den sista resten av där kanske. Sen får man ju en vändning i och för sig. Men då är det ju andra som stoppar in sitt skinn i gamet.

Alltså du har ju Cromwell och Järnsiderna. Du har ju de napoleonska arméerna. Som har just den här... Ståndcirkulationsprincipen att den som satsar sitt skinn i spelet kan också nå kejsarvärdighet eller bifältmarschark eller som vi kallar det, kramvällsfall, lårdprotektor, en väldigt fin titel skulle jag själv vilja bli.

Så att han borde ha borrat mycket mer i de historiska mekanismerna än det här. Om det här ingår i boken kommer man få jättemycket pisk. Och då kommer folk som inte gillar principen om Skin in the Game kunna säga att här har vi en historisk lucka på 600 år. Det är lite klen bevisföring.

Martin

Kan man inte tolka det här på ett annat sätt också? Det är just sådana som Gustav II Adolf, Gustav och den store, vi pratar om här och sen dess har allting varit på Dekis.

Boris

Ja, det är lite min poäng men han måste ju... Beskriva den processen vidare bättre. Alltså det blir lite så här Nu har jag bråttom att få ut den här grejen. Får jag en känsla av helt enkelt. Att han har en princip och så plockar han lite historiska fakta. Och du får inte känslan för vad som händer under förfallsperioden. Och snälla saker man ska bita i i sådana här fall.

Hur gör man med sådana här grejer som förfalskontrollerade och sådana här Hur ska man hantera som god människa att de onda ibland är mycket bättre på det här? Till exempel när Polen och Hans uppbyggde av sina faktiskt väldigt framgångsrika arméer. Just därför att du befordras om du kör skinnigendegame. Vad sätter man emot detta? Mycket bra princip men för tungt diskuterat tycker jag.

Martin

En sak som är värd att hålla åtanke är naturligtvis att bara för att en härförare riskerar ditt liv så innebär inte det skin in the game man har. rätt att offra tusentals andra människors liv. Det finns ju en fråga om proportionalitet här.

Man kan inte rättfärdiga vilken krigföring som helst bara genom att riskera sin egen liv, Hanke, som en enskild ledare. Så det finns ju... Det blir betydligt mer komplicerat. Man kan ju till exempel inte rättfärdiga alla medeltida krig. bara med den här principen. Däremot, och det tror jag är Talebs poäng lite grann, att man kan på förhand räkna ut att om det inte finns något skin in the game överhuvudtaget, om till exempel en amerikansk president inte löper någon minstilliter risk själv, då kan man garantera på förväg att deras krigsäventyr kommer att vara helt felriktade, och misslyckade och oerhört destruktiva.

Boris

Ja, återigen jag är totalt ensam i principen. Men jag kan ju se de enfaldiga mothuggen från sådana som Volodarsky. Han kommer ju säga såhär att, ja men det är klart att Barack Obama eller Donald Trump har skin in the game. För de lär ju inte bli omvalda om de gör fel. Alltså vi lever ju en sådan tid att det är så här att...

Det är så diskussionen förs. Man måste bygga in det mycket mer, menar jag. Att fan en president ska riskera livet. Den sista amerikanska presidenten som kom i närheten av detta, som inte heller var sympatisk men som jag ändå gillar, var ju faktiskt Theodor Roosevelt. Det var ju ändå en karl som inte var rädd för att riskera svaker och ting.