Martin

Edward Feser, Pove Franciscus, Controversiella Amoris Laetitia och underlåtelse att svara på kritik, fortsätter väcka ont blod och splittring i katolska kretsar. Det här är en kommentar av många, kan man säga, kring en debatt som rasar inom den katolska kyrkan, från fotfolket till de högsta nivåerna.

Men kanske av naturliga skäl så är det ingenting som tidningarna skriver sådär jättemycket om. Men det är ganska intressant. Vi pratar om, om det nu var det, påven Fransiskus. Och vi brukar vara lite relianta och konstatera att han på många sätt verkar vara en knäppskalle. Men det handlar inte bara om de här mediala utspel som han gör. Att han säger att folk är ekoprofiler och han ska slå folk på käften om de inte tycker som han och sånt där.

Utan även internt i kyrkan så händer det ganska stora saker. Och det har kommit ett påvligt påbud. Jag har tyvärr inte exakt koll på terminologin på svenska. Det är inte en cyklika, utan det är en mindre grad. Men det är ändå en viktig text som Povon har lagt fram som heter Amoris Laetitia som betyder kärlekens glädje, om jag förstår saken rätt.

Det är ändå ett skrift som handlar om kyrkans syn på familjen, kärlek, sexualitet och hur det här förhåller sig till bland annat gudstjänstlivet. Teologiskt kan man säga att det här är delvis en fortsättning på Johannes Paulus den andres arbete kring kroppens teologi, som var någonting som den föreföra påven ägnade väldigt mycket uppmärksamhet åt.

Mellan 1979 och 1984 så framförde Johannes Paulus Den längsta och mest omfattande kateches som har förekommit från en påverkning av den katolska kyrkans historia. Varje onsdag så höll den ett traditionsbildat audiens och varje gång så pratade han väldigt omfattande om Det som han så småningom kommer att kalla för kroppens teologi.

Det var på många sätt hans teologiska magnum opus. Och det handlade just om att hitta tillbaks till en förståelse för kroppen. Att integrera ett teologiskt perspektiv med en förståelse för människokroppen. Som en manifestation eller en väg till det gudomliga. Och att se, inte minst sexualiteten, som någonting som är essentiellt för religionen, snarare än antagonistiskt.