Martin

Celia Green, även fattiga, kunde för hundra år sedan hemskola sina barn och ha heltidsanställda hushållsarbetare. Nu är det varken ekonomiskt möjligt eller moraliskt accepterat. Det här är en liten reflektion från den brittiska filosofen Celia Green, som skriver en blogg från Oxford i England. Hon reflekterar kring The Railway Children, Järnvägsbarnen, av Edith Nesbitt.

En klassisk bok som kom ut 1905, om jag förstår saken rätt. Jag själv har inte läst den här boken, men som jag förstått handlingen så... Det handlar om en familj som lever ett ganska välbärat liv i London. Men de tvingas nedgradera sin tillvara ganska mycket efter att pappan i familjen blir anklagad för att ha begått en oegentlighet på utrikesministeriet.

Där han jobbar. Han anklagas för att vara spion eller något sånt där. I samband med det så måste hans familj utan honom flytta till en mindre ort i Yorkshire och bo i ett lite tristare hus. i närheten av en järnvägstation. Och sen handlar det lite grann om hur deras tillvaro förändras. Och det som Celia Green påpekar här, det är dels att även när de blev fattiga, även när de var tvungna att downsizera ganska ordentligt, så kunde de fortfarande ha en, jag vet inte exakt vad man skulle kalla det på svenska, men kanske förut i tiden skulle man ha sagt en husa.

En person som var anställd och jobbade heltid och bodde med familjen och tog hand om diverse hushållsarbete. Samtidigt när barnen tappade sin möjlighet att gå på privatskolor så finns det till synes ingen antydan om att de istället skulle gå i statligt finansierade skolor. Utan istället så blir barnen hemskolade. Det verkar inte i boken gå någon nöd på dem för den saken.

Men det intressanta är att då var det just ganska självklart att även om vi inte hade så mycket pengar så kunde man ha en husa, man kunde hemskola sina barn. Nu för tiden så är det ekonomiskt omöjligt, men framförallt så tycker folk inte att det är lämpligt alls för att uttrycka det milt nu för tiden. Tvärtom så betraktas det som ett stort moraliskt problem.

Till korta kommande, att inte skicka sina barn till statlig skola. Och det finns också en väldigt utbildad uppfattning om att ingen människa egentligen ska ha tjänstefolk eller hushållsarbetare. Det är helt enkelt inte fint. Det enda som är riktigt moraliskt är att själv göra allt hushållsarbete och inte anställa någon för att göra åt det.