Martin

Empedocles Papadopoulos, Steven Pinkers senaste bok Enlightenment Now, typisk boomeraktig dille på 60-talet, argumenterar dåligt för upplysningsidealen och förbiser dagens stora multikulturella problem helt och hållet. Social Matter håller på att publicera en recension av Steven Pinkers senaste bok som de publicerar i ett antal olika delar.

Del 1 och del 2 är publicerade. Det ska bli ändå upp till fem delar. Men de senaste delarna kommer vara mer... De lägger fram sitt eget motnarrativ på något sätt. Själva analysen av Pinkers bok finns i de här två delarna. Jag tyckte det var en ganska intressant läsning. Jag skulle själv inte vara helt negativ till att faktiskt läsa en nyutgiven bok av Steven Pinker.

Jag har läst några av hans gamla böcker. eller vans populärvetenskapliga böcker om kognitionsvetenskap. På senare år har han blivit mer politisk och jag läser helst några recensioner först innan jag investerar några timmar i att faktiskt läsa hans bok. Jag vet inte, jag har inte blivit superuppmuntrad faktiskt av den här recensionen som är en tämligen svidande vidräkning med Steven Pinker.

Och vi får veta här att inte helt otippat givet hur Steven Pinker har utvecklats då är den här boken en den är väldigt politisk beskrivs här som en politisk blandfackla där upplysningen det är Pinker säger att han ska göra att han ska försvara en månghundraårig tradition vad det är som kallas för upplysning men det han i själva verket gör är att försvara en mycket snävare position som är boken som är specifik för samtiden, snarare än någonting som upplysningstänkare från olika århundraden har förespråkat.

Han är ute efter att ge moteld mot Brexit och Trump. Han tar till upplysningen som ett slagträ för att utmåla populistiska, antiglobalistiska och konservativa krafter som oförnuftiga, som i strid med upplysningen eller som recensenten säger här att Syftet är att övertyga mainstream-liberaler om att de är på rätt sida av historien.

Och en av de vanliga greppen som man ofta gör, som Pinker också gör, är att man försöker ge progressiva politiska idéer credit för utvecklingar som framförallt är vetenskapliga och teknologiska. Men det finns ju självverkligt ingen koppling mellan till exempel...

vetenskapliga metoder och ingenjörskap på ena sidan till å andra sidan jämlikhetsideal och demokrati. Man kan ju till och med notera att vetenskap och teknikutveckling är fenomen som i sig själva är extremt ojämlika och odemokratiska. Svaret på en vetenskaplig fråga kan aldrig avgöras genom en omröstning.

Vetenskapliga och tekniska utvecklingar görs alltid av enskilda personer eller åtminstone väldigt små grupper och först senare kommer de andra människor till del. Så det finns ett antal sådana här paradoxer kan man säga och delvis så känner vi igen de här tendenserna. Vad tycker du Tobias efter att ha tittat på den här recensionen?

Tobias

Den är ju ganska härligt, ett lussmord på boken. Men nu ska du ju säga så att ja, precis som du inte har läst boken så huruvida den är 100% rättvis är ju lite svårt att säga. Men vad man får känslan av här det är att Pinker har tittat på upplysningen genom socialliberala glasögon och sedan har hon målat ut en väldigt tillrättalagd bild som nästan blir något slags dagens nyheterpekoral av vad som hände.

Ja, det känns väldigt tillrättalagd och klyschartat. Lite plågsamt. Det påminner ju väldigt, väldigt mycket om det narrativ, det här väldigt progressiva narrativ vi till eda har matats med de senaste åren. Och som faktiskt börjar bli så slitet att det knappt används längre för att ingen köper det längre.

Martin

Ja, det kanske är så att man till och med har börjat överge de här positionerna för att de är så paradoxala. Några saker som jag tänker på som rena paradoxer, och som delvis åtminstone berörs i den här diskussionen, och oavsett hur Pinker formulerar dem så känner vi igen de här, det är nästan klischeer som vi stöter på i debatten. Till exempel att man förespråkar vissa metoder och principer, till exempel sådant som kallas för förnuft och rationalitet, men...

Det ses inte som en öppen fråga vilka slutsatserna blir av förnuftigt tänkande, utan på något sätt är det alltid klart på förväg att om man är förnuftig så kommer man alltid landa i vissa uppfattningar. Man kommer ha en progressiv politisk inriktning eller man kommer vara helt övertygad om att mänsklig aktivitet på planeten skapar klimatförändringar eller vad det nu är som de är intresserade av just idag.

Man pratar också till exempel om... En annan paradox är att man pratar om dialog och argumentation som värden, men de strategier man förespråkar är egentligen inte argumentation utan till exempel att man ska lägga locket på på diskussioner för att dämpa polarisering, för att minska polarisering av konflikter. Man ska vara försiktig med att formulera sina verkliga motiv för att de istället ska kunna smyga under radarn och inte provocera alltför mycket.

Det här är bra. Det finns några citat från Pinker i den här recensionen på det temat. Och man har... En annan grej som jag tycker är intressant som kommer fram i den här recensionen är att... Jag har inte riktigt tänkt på det här tidigare, men så fort jag läste det så insåg jag att det är sant. Och det är att... Under ganska många årtionden, åtminstone sedan Vietnamkriget, så har man från vänsterhåll satt en stolthet i kritiskt granskande medier.

Man har sagt, ja, det här är journalistikens uppgift då, att kritisera makten och granska och så vidare. Vi fällde Nixon och man stoppade Vietnamkriget genom en nysortsrapportering och så har man haft det som ett värde som dess. Men nu för tiden så får man mer och mer höra att det är essentiellt att medierna målar en positiv bild av samhället.

Och att alla som målar en negativ, kritisk bild är konspirationsteoretiker och fake news och näthatare. och så vidare. Kanske är det så att den här agendan har börjat te sig som orimlig, till och med för dess tidigare förespråkare.

Tobias

Det sammanfaller ju ganska väl med att när vänstern började äga debatten. Om vi nu pratar om den här, som du säger så att en ära är att vara kritiska, så var det på en tid då de på många sätt inte alls ägde debatten som man gör idag. Nu äger de debatten och då plötsligt så vill de inte ha några kritiker istället.

Så det finns väl en ganska tydlig koppling där, vad jag kan se. Sen är det ju ganska roligt med Pinke, för han kan ju vara väldigt bra ibland. Han har ju gjort många utspel om arv över miljö och mot postmodernism och allt det där som väldigt många även i våra kretsar har uppskattat. Men det är kanske lite det här intellectual dark web-symptomet att ja, de går ut i kulturkriget och de gör en del bra utspel, men när det kommer till kritan så är det någon som pinker, han är inte en av oss.

Han kör inte vår agenda, han representerar sin egen sida i det här kriget. Men i och med att så många är så väldigt svältfödda på någon som överhuvudtaget kan kritisera några av de typiska vänsterståndpunkterna så blir det lätt så att väldigt många börjar se folk som pinke som hjältar, fastän i vårt perspektiv egentligen inte alls är det.

Martin

Ja, jag har ju definitivt uppskattat vissa av Pinkers idéer. Och som du säger, med... Du ska se, vad hette hans bok? The Blank Slate, hette den så. Jag för mig att det var det den hette som jag läste. Där han gjorde, som alltså är ett case mot idén om Blank Slate. Där han visar på att vi har väldigt mycket medfödda egenskaper. Människan är inte ett oskrivet blad. Och så vidare. Och där gör han en förtjänstfull insats. Men problemet är lite grann att...

Även om Pinker gärna framställer sig själv som en väldigt principiell och objektiv och vetenskaplig person så verkar när det kommer till kritan som att det inte är så. Utan snarare så verkar det vara så att allting som Steven Pinker gillar och tycker är vetenskapligt och oantastligt.

Allting som Steven Pinker inte gillar är vetenskapligt. är resultat av inskränkthet och kognitiva felslut som hjärnan påpekar. Man kan ta många sådana här exempel. Ett exempel till exempel som är en essentiell del av Enlightened Men Now, den här boken.

Det finns ett citat här som är precis från första kapitlet, eller förordet, till hans bok. Vi kan återge det, för jag tycker det brukar vara väldigt intressant. Det här är hans sammanfattning och hans case för en kosmopolitisk ståndpunkt. Då säger han så här...

från familjen och stammen till att omfatta hela mänskligheten. Särskilt inte eftersom förnuftet vägleder oss eller tvingar oss, förnuftet forcerar oss att inse att det inte kan finnas någonting unikt med oss själva eller våra egna grupper som gör att vi vi unikt förtjänar sympati.

Därför... så forceras vi till en kosmopolitisk ståndpunkt. Att acceptera att vi är världsmedborgare. Det var mitt försök att bara snabböversätta, simultanöversätta den här texten. Stycket finns i artikeln för den som är intresserad. Det här är jätteintressant då, för han har uppenbarligen den här kosmopolitiska ståndpunkten. Och i en annan del av boken så jämför han nationen med ett lägenhetshus.

A condo complex och säger att en nation, det är egentligen inget annat än en bostadsrättsförening. Och att liksom blåsa upp sig själv och bara känna stolthet och patriotism och sånt där över sitt land, det är bara fånigt, för att ingen skulle känna så kring sin bostadsrättsförening. Och han menar då på att, det här är det som jag tycker är det intressanta, att han menar på att det här liksom följer ur naturvetenskapliga rön.

på något sätt. Att det är fördomsfullt och primitivt att fästa någon särskild vikt vid en viss plats eller en viss grupp människor. Som även då är platsen där man själv är född, där man har levt hela sitt liv. Människor vars släkter har levt på den platsen i hundratals år. Och det enda rationella är att vara helt neutral inför alla sorters människor. Och vara likgiltig inför huruvida det är någon som är fördomsfull.

En viss grupp ytser ut mot en annan och så vidare. Alltså det spelar ingen roll vem som flyttar in och ut i bostadsrättsföreningen. Men, om det ursäktas en liten utläggning här så... Man kan mycket väl ta ett omvändt perspektiv. För att det finns ingenting i relevanta grenar av naturvetenskap och så vidare som dikterar att man nödvändigtvis måste tänka på det sättet. Tvärtom skulle man ju kunna åberopa biologiska fakta som pekar på att det är naturligt förvarelser att värna om sin ingrupp.

Framförallt då att om ens egna gener ens egna gener gynnas mer av att människor man är närmare släkt med överlever jämfört med om de ersätts av personer som man är mindre nära släkt med. Alltså helt enkelt för att personer som man är släkt med med dem har man fler delade gener. Man har större genetisk överlappning så att om deras genuppsättningar propagerade till själva så har man fler av de här gemensamma generna som överlever till nästa generation.

Och det är inte ett argument för att man prompt måste bry sig om människor som man är släkt med eller som man tillhör samma etniska grupp som. Man måste inte bry sig om sina genen rödvänligtvis. Men om man ska argumentera mot en sådan idé så är det ju svårt att inte samtidigt argumentera mot att till exempel att föräldrar bör favorisera sina egna barn.

Och visst, det finns socialister som faktiskt menar på att det är en sorts reaktionär hovinism eller nåt sånt att prioritera sina egna barn framför andras. Men för människor som inte är psykiskt sjuka så utgör sådana idéer ett reductio ad absurdum av själva grundtesen. Och jag tycker ju själv då, jag tycker ju inte att det är jätteviktigt att lägga an det här där.

omvända biologiska perspektivet. Min poäng är bara att det är godtyckligt. Det är cherry-picking, skulle man säga på sån här i termer av kognitiva felslut. Han gör cherry-picking när Pinker och andra utmålar saken som att etnisk favorisering är mindre vetenskapligt, eller mindre rationellt, än etnisk egalitarism, eller nihilism. Eller vad man så kallar det för.

Tobias

Ja, och där har vi väl väldigt mycket av grundproblemet också. För han resonerar hela tiden utifrån att det borde vara så här. Och det kan man naturligtvis tycka, men det är i regel inte så det är. Och då måste man anpassa sig efter det. Men den här då typiskt progressiva attityden, den tar ingen hänsyn till det. Utan den resonerar som om människor vore robotar.

vulkaner eller någonting som är logiska aktörer. Och det är vi ju bevisligen inte. Det behöver man ju inte titta på särskilt länge på vårt samhälle för att inse att vi är allt annat än rationella.

Martin

Ja, det där är intressant va? Det kan ju föra oss vidare till en mer övergripande fråga. Steve Pinker, han vill ju gärna använda då upplysningsidén och de här idéerna om rationalitet och så vidare. som inte annat som ett politiskt slagträ, men han tycker nog också att det är väldigt centrala idéer, även på andra sätt. Och den här artikeln är publicerad på en sajt, Social Matter, som tar ett synnerligen konträrt perspektiv på den här frågan.

Att deras linje, det är någonting i stil med att upplysningen är inte nödvändigtvis någonting gott. Steven Pinker felanvänder den, visst, men upplysningen är också djupt problematisk. Och istället så pratar man om... man har ett eget begrepp till och med, som snarare kan man säga är dark enlightenment, den mörka upplysningen. Som faktiskt används som en övergripande benämning på hela deras projekt, det de håller på med.

Och det är väl därför de kanske tycker att det är särskilt intressant att gå i klinch med just Steven Pinker. Jag tycker själv att det här är en ganska komplicerad fråga. Därför att å ena sidan så är det ganska enkelt tycker jag att se positiva sidor från upplysningsepoken. Alltså att man har frångått ett mer primitivt, mytologiskt perspektiv på tillvaron till föremål för ett vetenskapligt perspektiv.

Det har gjort att man kan förstå saker, man kan förstå världen långt bättre. Vetenskaplig förståelse har banat väg för tekniska landvinningar. Även om man kan säga att teknik har baksidor som jag har lätt att se. Så. tekniska utvecklingar har inneburit stora förbättringar i människors liv. Vi har mer mat, vi har medicinsk teknik, vi har alla möjliga verktyg och hjälpmedel som vi inte skulle vilja vara utan.

Å andra sidan så har jag också lätt för att se baksidorna med utvecklingen. Alltså att den här avförtrollningen som upplysningsepoken har inneburit, den har inte bara låtit oss se klarare. Områden där det är uppenbart ändamålsenligt. Den har också underminerat alla andra perspektiv. Även kanske i frågor där det inte är uppenbart att det finns fruktbara rationella perspektiv.

För precis som du säger Tobias, vi är inte rationella i alla avseenden. Det kanske bästa exemplet är politik och moral. Det verkar leda till eventuellt en sorts nihilism eller riktningslöshet. Ibland kan jag finna mig i... en smått absurd position att jag själv är en sekulär person i mitt sätt att tänka men ibland så önskar jag mig att världen kunde gå tillbaks till ett mer religiöst tankesätt för att nu har vi istället drabbats av en sorts övertro på rationalitet men det finns många exempel på att det är skadligt framförallt kanske såna här föreställningar om vetenskaplig politik eller som man numera säger,

Tobias

evidensbaserad politik Det finns en väldigt idealiserad bild av upplysningen idag Upplysningen rymde väldigt många olika strömningar, varav den här rationella var en, men långt ifrån den enda. Om vi nu ser på sådana, om vi tar Newton till exempel, han är väl kanske lite senare än den typiska upplysningen, men ändå, han var ju hermetiker, han sysslade med...

med alkemi och alla möjliga saker. Men när vi idag ser Newton så ser vi bara de här jätterationella forskaren som upptäckte naturlagar och allting. Men Newton hade ju själv inte alls den bilden av sin gärning och han var dessutom väldigt religiös och diskuterade...

Jag tror, var det inte någonting med att han ifrågasatte tre enheter och såna där saker och diskuterade det utifrån... teologiska argument. Så att vi har liksom whitewashat hela upplysningen och betraktar den som någonting som den egentligen inte alls var. Utan vad vi har kvar, bilden, den bild av upplysningen vi har, det är i princip... Den franska revolutionens upplysningsbild. Och det var ju definitivt inte ett av de mer konstruktiva inslagen i upplysningstraditionen.