Martin

För ett år sedan ungefär fick vi ett brev från en radiobubblaryssnare som tillhör den gamla svenska romska gruppen i Sverige. De som förr i tiden kallades för tattare, som felaktigt kallades för tattare för att de blandades ihop med tattarer. Men som i själva verket var roman i folk.

Men bara den första vågen som kom kan man säga till Sverige. Där fick vi ett alternativt perspektiv. jämfört med de mer officiella företrädarna, för romerna säger, sådana här Soraya Post och sådana här ganska högljudda personer. För någon vecka sedan ungefär så fick vi ett nytt brev från samma brevskrivare. Delvis för att vi efterfrågade lite mer information när vi pratade om Svarta Saras festival i Saint Marie de la Mer för tidigare år.

Så jag tänkte passa sig bra på en söndagsändning och gräva ner sig i ett intressant lyssnarbrev. Här kommer ytterligare några rader från vår romsk vän. Hej Martin och Boris! I maj hade ni ett inslag om Svarta Saras festival i Saint Marie de la Mer, om roman i folk som vallfärdade dit. Och ni efterlyste då mer kunskaper om roman i folken.

Jag har ju tidigare skrivit och känner att det nu är dags att bryta mot våra tabun igen. Lång tid har passerat sedan jag sist skrev och jag har späkat mitt kött för den synden och delat med mig sparsamt. Vad gäller vårt sätt att se på tid och Gud som talades om sista gången så finns det mycket att säga. Och nu pratar jag enbart om detta utifrån en västeuropeisk, syrensk horisont och kan inte uttala mig om balkanromers syn på saken.

I grund och botten finns det ett antal gamla romska gudar som inte längre kan kommas ihåg av någon, men som äldre inom folket minns att man kunde komma ihåg för. Gud själv är devla. Och det är inte otänkbart att brittiskans Devil kommer ur romanins Devla, och inte från det mer långsökta spanska Diabolo, eftersom att roman i folk sågs som djävulstyrkare av folket i England under medeltiden.

Devla eller Develn har idag mer eller mindre sammanflätats med den kristna guden. Samtidigt som man dyrkar gud har man i regel inte någon särskilt stark känsla för svartrockarna, det vill säga svenska kyrkan. som de kallas framförallt i Västra Sverige. Dock är det inte helt ovanligt att romani folk läser Bibeln och deltar i frikyrkliga rörelser, exempelvis pingstkyrkan.